Och han lät sin häpna blick gå från den ena till den andra av de tre personer han hade framför sig.
»Nu», fortfor Aramis, i det han i sin länstol intog samma behagfulla ställning, som om han suttit i en vacker kvinnas budoar, och med välbehag betraktade sin hand, vit och mjuk och gropig som en fruntimmershand och som han höll upp i luften för att få blodet att rinna ned, »skulle, som du redan hört, d'Artagnan, herr priorn vilja, att min disputation blev dogmatisk, då jag däremot skulle vilja ha den mera idealisk. Och det är därför herr priorn föreslagit mig ett ämne, som ännu aldrig blivit behandlat och i vilket det finns stoff till utmärkta utläggningar; detta ämne är:
»Utraque manus in benedicendo clericis inferioribus necessaria est.»
D'Artagnan, vars kunskap i latinet vi redan känna, rörde icke en min vid detta citat, lika litet som han gjorde det vid herr de Trévilles latinska citat i anledning av de presenter han trodde d'Artagnan ha mottagit av hertigen av Buckingham.
»Detta betyder», sade Aramis för att underlätta saken för honom: ”båda händerna äro nödvändiga för det lägre prästerskapet, när det utdelar välsignelsen'.»
»Ett beundransvärt ämne!» utropade jesuiten.
»Beundransvärt och dogmatiskt!» bestyrkte kyrkoherden, som var ungefär lika styv i latin som d'Artagnan och noga hörde på jesuiten för att kunna hålla jämna steg med honom och upprepa hans ord som ett eko.
D'Artagnan å sin sida förblev alldeles oberörd av de båda svartrockarnas entusiasm.
»Ja, beundransvärt, prorsus admirabile!» fortfor Aramis, »men som fordrar ett ingående studium av kyrkofäderna och skriften. Men nu har jag tillstått för dessa lärda kyrkans män, och detta i all ödmjukhet, att mina vaktgöringar och konungens tjänst kommit mig att i någon mån försumma mina studier. Jag skulle därför finna mig mera obesvärad, facilius natans, i ett ämne av mitt eget val, som för dessa svåra teologiska frågor vore vad moralen är för metafysiken i filosofien.»
D'Artagnan hade förskräckligt ledsamt, kyrkoherden likaså.
»Låt höra inledningen — exordium!» utropade jesuiten.
»Ja, exordium!» instämde kyrkoherden för att ha något att säga.
»Quemadmodum inter cælorum immensitatem.»
