vana begav mig till ett hus, som jag ofta och med stort nöje besökte — man är ung, ser du, och man är svag — inträdde en officer, som med svartsjuka blickar såg mig läsa ‘Helgonens levernesbeskrivningar‘ för värdinnan i huset, helt hastigt och utan att låta anmäla sig. Jag hade just den aftonen översatt en episod om Judith, och jag hade nyss läst upp mina verser för damen, som mycket berömde mig för dem och som, lutande sig mot min axel läste igenom dem på nytt tillsammans med mig. Jag medger, att ställningen var litet otvungen, och den förargade också officern; han sade ingenting, men då jag gick, följde han efter och hann upp mig.
»‘Herr abbé‘, sade han, ‘tycker ni om käpprapp?‘
»‘Det kan jag inte säga, min herre‘, svarade jag, ‘ty ännu har ingen vågat ge mig några.‘
»‘Nå, då vill jag säga er en sak, herr abbé. Därest ni en gång till sätter er fot i det hus, där jag träffat er i afton, så kommer jag att våga det, jag.‘
»Jag tror nästan, att jag blev rädd; jag kände, hur jag bleknade, kände benen svikta under mig och sökte efter ett svar men utan att finna något; jag teg. Officern stod och väntade på det där svaret, och när han såg, att det lät vänta på sig, började han skratta, vände mig ryggen och gick tillbaka in i huset. Jag gick hem till seminariet.
»Jag är god adelsman, och jag har hetsigt blod, som du nog lagt märke till, min kära d'Artagnan; förolämpningen var förfärlig, och hur okänd den än förblev för världen, kände jag den leva och röra sig i djupet av mitt hjärta. Jag förklarade för mina överordnade, att jag ännu inte kände mig tillräckligt beredd för prästvigningen, och på min begäran uppsköts ceremonien på ett år.
»Jag sökte nu upp den skickligaste fäktmästare i Paris, gjorde upp med honom om en lektion i fäktning för varje dag, och varje dag under ett års tid tog jag denna lektion, På dagen ett år efter det jag blivit så grymt förolämpad, hängde jag min prästrock på en spik, klädde mig i fullständig kavaljersdräkt och infann mig på en bal, som gavs av en dam bland mina bekanta och där jag visste, att jag skulle träffa min man. Det var i ett hus vid Francs-Bourgeois-gatan, helt nära La Force.
»Min officer var mycket riktigt där; jag gick fram till honom, just under det han höll på och sjöng en kärleksvisa med ömma ögonkast på en av de närvarande damerna, och jag avbröt honom mitt i andra versen.
