hans röst var på samma gång genomträngande och melodisk, och slutligen vad, som rent av var obeskrivligt hos Athos, som alltid gjorde sig obemärkt och ringa, det var denna världsvana och kännedom om de mest lysande samhällskretsarnas seder och bruk, detta en hög börds fina skick, som omedvetet röjde sig till och med i hans minsta handlingar.
Var det fråga om en festmåltid, ordnade Athos en sådan bättre än någon annan, i det han anvisade varje gäst plats efter den rang, som hans förfäder förvärvat honom eller som han skaffat sig själv. Gällde det heraldiska kunskaper, så kände Athos till alla rikets adliga ätter, deras stamträd, släktförhållanden, vapen och ursprunget till dem. Etiketten hade icke en föreskrift, hur obetydlig den än var, som var honom främmande, han visste precis, vilka de stora godsägarnas rättigheter voro, han kände i grund och botten jaktväsendet och falkenerarkonsten, och en gång under samtal om denna stora konst hade han förvånat själva konung Ludvig XIII, som dock var en erkänd mästare däri.
Liksom alla förnäma ädlingar på denna tid satt han till häst och förde vapen på ett fulländat sätt. Ännu mera, hans uppfostran var så litet försummad till och med i fråga om lärda studier, så sällsynta hos den tidens adelsmän, att han ofta smålog åt de latinska glosor, som Aramis strödde omkring sig och som Porthos gav sig min av att förstå; han hade till och med ett par gånger till sina vänners stora förvåning, då Aramis begick ett grammatikaliskt fel, roat sig med att sätta verbet i riktigt tempus och substantivet i rätt kasus; därjämte var han oförvitligt redbar, och det i detta sekel, då krigarna så lätt dagtingade med sin religion och sitt samvete, älskarna med vår tids stränga finkänslighet och de fattiga med sjunde budet. Han var således en mycket ovanlig människa, denna Athos.
Och likväl kunde man få se denna så distingerade natur, denna så sköna skapelse, detta så fina väsen känslolöst överlämna sig åt det materiella livet, liksom de ålderstigna bruka försjunka i fysisk och moralisk slapphet. Athos i de stunder, då han icke var sig själv, och dessa stunder förekommo ofta, så att säga slocknade i hela sin ljusa del, och hans strålande sida försvann som i djup natt.
När då halvguden var borta, återstod knappast en människa. Med hängande huvud, slocknad blick, tung och släpande röst, kunde Athos sitta under långa timmar betraktande än sin butelj och sitt glas, än Grimaud, som, van att lyda hans stumma tecken, läste i sin herres skumma blick
