ända till hans minsta önskningar, som han genast skyndade att uppfylla. Om de fyra vännernas samvaro ägde rum under ett sådant ögonblick, så var ett av honom med våldsam ansträngning frampressat ord Athos’ hela bidrag till samtalet. I utbyte drack då Athos ensam lika mycket som fyra, utan att detta syntes medföra någon annan verkan på honom än att han rynkade pannan skarpare och att hans dysterhet blev djupare.
D'Artagnan, vars skarpsinne och genomträngande blick vi känna, hade, hur gärna han än velat tillfredsställa sin nyfikenhet i detta avseende, ännu icke kunnat förklara orsaken till denna själsslöhet eller utröna därmed sammanhängande omständigheter. Athos fick aldrig några brev och företog aldrig någon handling, som icke var känd av alla hans vänner.
Man kunde icke säga, att det var vinet, som framkallade detta svårmod hos honom, ty tvärtom drack han ju endast för att bekämpa detta svårmod, som dock, såsom vi redan sagt, av detta botemedel gjordes ännu djupare. Icke heller kunde man tillskriva spelet detta ytterligt mörka lynne, ty i motsats till Porthos, som med sånger eller svordomar beledsagade alla spellyckans växlingar, förblev Athos lika oberörd, vare sig han vann eller förlorade. Man hade en afton i musketörernas klubb sett honom vinna tusen pistoler, därpå förlora dem och allt, ända till sitt guldbroderade skärp till paraduniformen, och så vinna igen allt detta och därtill hundra louisdorer, utan att hans vackra ögonbryn höjt sig så mycket som en halv linje, utan att hans händer förlorat sin pärlemoliknande färg eller hans konversation, som denna afton var behaglig, ett enda ögonblick hade upphört att vara lugn och angenäm.
Icke heller var det, såsom hos våra grannar engelsmännen, något atmosfäriskt inflytande, som förmörkade hans uppsyn, ty denna dysterhet blev i allmänhet ännu djupare under den vackra årstiden; juni och juli voro de värsta månaderna för Athos.
För den närvarande tiden hyste han aldrig några särskilda bekymmer och han ryckte på axlarna, då man talade med honom om framtiden; hans hemlighet låg således i det förflutna, såsom man redan antytt för d'Artagnan.
Denna hemlighetsfulla anstrykning, som låg utbredd över hela hans person, gjorde honom ännu intressantare, så mycket mer som varken hans ögon eller hans tunga, icke ens
