»Värdigas höra mig, ers nåd, och var barmhärtig! Vill ni inte vara så god och ta plats?»
D'Artagnan satte sig, blek och stum av vrede och oro, men hotande som en domare. Planchet ställde sig stolt bakom hans stol.
»Jag skall berätta saken för er», återtog värden darrande häftigt, »ty nu känner jag igen er. Det var ni, som red bort, då jag hade det olycksaliga uppträdet med adelsmannen ni talar om.»
»Ja, det är jag; således ser ni, att ni inte har någon skonsamhet att vänta, om ni inte säger mig hela sanningen.»
»Var därför god och hör på, och ni skall få veta den hel och hållen.»
»Jag hör.»
»Jag hade av myndigheterna blivit varnad, att en ökänd falskmyntare skulle komma till mitt värdshus tillsammans med flera av sina medbrottslingar, allesammans förklädda i gardes- eller musketöruniformer. Edra hästar, edra betjänter, ert utseende, mina herrar, allt hade man beskrivit för mig.»
»Vidare, vidare?» sade d'Artagnan, som genast förstod, varifrån det noggranna signalementet förskrev sig.
»Jag vidtog då på befallning av myndigheterna, som skickade mig en förstärkning av sex man, sådana åtgärder, som jag ansåg nödvändiga för att försäkra mig om de föregivna falksmyntarnas personer.»
»Återigen!» utropade d'Artagnan, i vars ögon detta ord falskmyntare skorrade på ett högst obehagligt sätt.
»Ursäkta mig, ers nåd, att jag upprepar de där beskyllningarna, men de utgöra just min ursäkt. Myndigheterna hade skrämt upp mig, och ni vet, att en värdshusvärd måste vara mycket försiktig i sitt förhållande till myndigheterna.»
»Men ännu en gång, den där adelsmannen, var är han? Vad har det blivit av honom? Är han död eller levande?»
»Tålamod, ers nåd, vi komma genast dit. Alltså inträffade den händelse ni känner till, och er brådstörtade avresa», tillade värden med en slughet, som icke undgick d'Artagnan, »syntes rättfärdiga vad som skedde. Adelsmannen, er vän, försvarade sig som en besatt. Hans betjänt, som genom en olycklig slump råkat i gräl med myndigheternas folk, som förklätt sig till stalldrängar…»
»Å, din usling!» utropade d'Artagnan, »ni voro således i komplott allesammans, och jag vet icke vad som hindrar mig att genast göra slut på er allihop.»
