under det fullständigaste rus, någonsin yppat något, hur skickligt man än sökt att snärja honom med frågor.
»Ack», tänkte d'Artagnan och uttalade högt sin tanke, »den stackars Athos är kanske död i denna stund, och det genom mitt förvållande, ty det var jag, som inledde honom i det här företaget, vars ursprung han icke kände till, vars resultat han aldrig kommer att få veta och av vilket han inte skulle skörda någon fördel.»
»Oberäknat det, herre», svarade Planchet, »att vi antagligen ha honom att tacka för livet. Kommer ni ihåg hur han ropade: ‘Bort härifrån d'Artagnan, jag har råkat fast!‘ Och sedan han skjutit av sina två pistoler, vilket förfärligt liv ställde han inte till med sin värja! Man kunde trott, att det var minst tjugu ursinniga karlar eller snarare tjugu djävlar, som grasserade.»
Dessa ord fördubblade ivern hos d'Artagnan, så att han sporrade sin häst, ehuru den icke behövde sporras för att sätta i väg i galopp med sin herre.
Vid elvatiden på förmiddagen fick man syn på Amiens; klockan halv tolv höll man utanför porten till det fördömda värdshuset.
D'Artagnan hade ofta funderat på att hämnas på den trolösa värden, och det på ett av dessa goda sätt, som skänka tröst bara genom hoppet att kunna sätta dem i verket. Han gick således in i värdshuset med barsk uppsyn, med vänstra handen på värjfästet och med högra handen låtande ridspöet vina i luften.
»Känner ni igen mig?» frågade han värden, som kom emot honom hälsande.
»Nej, jag har inte den äran, ers nåd», svarade denne, annu bländad av den lysande ståt, vari d'Artagnan uppenbarade sig.
»Jaså, ni känner inte igen mig?»
»Nej, ers nåd.»
»Nå, då skola ett par ord friska upp ert minne. Var har ni gjort av den adelsman, som ni för ungefär fjorton dagar sedan hade den fräckheten att beskylla för falskmyntning?»
Värden bleknade, ty d'Artagnan hade antagit den mest hotande hållning, och Planchet tog sin herre till mönster.
»Ack, ers nåd, tala inte om den saken!» utropade värden med sin mest gråtmilda ton; »ack, herre min Gud, hur dyrt har jag inte fått betala det felet! Ack, jag arma människa!»
»Vad har det blivit av denna adelsman, frågar jag er?»
