ödmjukt, att jag mycket väl insåg den svåra belägenhet jag försatt mig i genom att bära hand på en av hans majestäts musketörer, och att jag var beredd att underkasta mig hans villkor.
»‘Först och främst fordrar jag‘, sade han, ‘att man ger mig igen min betjänt fullt beväpnad.‘
»Man skyndade sig att efterkomma denna hans befallning, ty ers nåd förstår väl, att vi ville göra allt för att tillfredsställa er vän. Herr Grimaud — han har sagt oss sitt namn, han, fast han eljest inte säger mycket — fördes således ner i källaren, så sårad han än var, och när hans herre väl tagit emot honom, stängde han dörren innanför på nytt och befallde oss att stanna i vårt kyffe.»
»Men så säg då äntligen», skrek d'Artagnan, »var är han? Var finns Athos?»
»Nere i källaren.»
»Huru, olycklige! Ni har hållit honom kvar där hela tiden?»
»Gode Gud, nej då, nådig herre! Vi hålla honom kvar i källaren? Ni vet då inte vad han har för sig därnere? Å, om ni bara kunde få honom därifrån, så skulle jag bli er tacksam hela mitt liv, jag skulle dyrka er som mitt skyddshelgon!»
»Han är således där? Jag kan träffa honom därnere?»
»Ja visst, nådig herre. Han har föresatt sig att stanna där. Varje dag ger man honom bröd genom källargluggen på spetsen av en högaffel och kött också, när han begär sådant. Men gunås, det är inte bröd och kött, som han gör mesta skadan på. En dag försökte jag gå dit ned med två av mina kypare, men då blev han alldeles ursinnig. Jag hörde knäppningen av hans pistoler, som han spände, och av karbinen, som hans betjänt gjorde färdig. När vi sedan frågade dem, vad deras mening var, svarade husbonden, att de hade fyrtio skott tillsammans, han och hans betjänt, och att de skulle skjuta av dem allesammans hellre än att tillåta någon enda av oss att sätta foten i källaren. Då skyndade jag till guvernören för att klaga, men han svarade, att det var alldeles rätt åt mig och att det skulle lära mig att inte förorätta de ärade herrar, som togo in hos mig.»
»Det vill säga, att sedan dess…?» sade d'Artagnan, som icke kunde låta bli att skratta åt värdshusvärdens jämmerliga uppsyn.
»Sedan dess», återtog värden, »föra vi det sorgligaste liv man kan tänka sig, ty ers nåd skall veta, att alla våra för-
