råd äro därnere i källaren, där ha vi vårt vin på buteljer och på fat, öl, olja, kryddor, fläsk, korv och allt annat; och som vi inte få komma dit ner, äro: vi tvungna att vägra mat och dryck åt de resande, som komma hit, så att det varenda dag går tillbaka med vår rörelse. Ännu en vecka, med er vän i källaren, och vi äro ruinerade.»
»Och det är rätt åt er, dumhuvud. Kunde man inte se på vår min och hållning, att vi voro personer av rang och inte några falskmyntare, va?»
»Ack jo, nådig herre, ni har rätt!» sade värden. »Men hör bara, nu är han ursinnig igen!»
»Man har väl stört honom», sade d'Artagnan.
»Men man är ju tvungen att störa honom», utbrast värden; »här ha alldeles nyss kommit två resande engelska adelsmän.»
»Än sedan?»
»Än sedan! Engelsmännen tycka om gott vin, som ni vet, nådig herre, och de här ha begärt av det bästa, som finns. Min hustru har väl varit och bett herr Athos om tillåtelse att få komma ned i källaren för att kunna servera de bägge engelsmännen, men han har nog nekat som vanligt. Du himmelska Gud, nu blir spektaklet ännu värre!»
D'Artagnan hörde verkligen ett förskräckligt larm åt källaren till; han steg upp, och företrädd av värden, som vred händerna, och följd av Planchet, som höll sin karbin spänd, begav han sig till skådeplatsen för uppträdet.
De båda engelsmännen voro ursinniga, de hade färdats lång väg och voro nära att dö av hunger och törst.
»Men det är ju ett tyranni», utropade en av dem på god franska, ehuru med främmande brytning, »att den där ärkegalningen inte vill tillåta de här stackars människorna att komma åt sitt vin. Låt oss helt enkelt slå in dörren, och är han för mycket vildsint — nåväl, då döda vi honom.»
»Sakta, min herrar!» sade d'Artagnan och drog pistolerna ur bältet; »ni låta bli att döda någon, om jag får be!»
»Det är bra, det är bra», hördes innanför källardörren Athos’ lugna röst, »låt dem bara titta in ett tag, de storskrävlarna, så få vi väl se.»
Hur modiga de än syntes, sågo de båda engelsmännen tvekande på varandra; det var som om därnere i källaren bodde ett av dessa folksagans utsvultna, jättelika vidunder, i vars håla ingen ostraffat inträngde.
Det uppstod ett ögonblicks tystnad, men till sist ansågo de båda engelsmännen det skamligt att draga sig tillbaka,
