att hans älskarinna älskade honom, och det finns inte en man, som ej blivit bedragen av sin älskarinna.»
»Med undantag av dig, Athos, som aldrig haft någon.»
»Det är sant», sade Athos efter ett ögonblicks tystnad, jag har aldrig haft någon, jag. Låt oss dricka!»
»Men du, som är filosof», sade d'Artagnan, »undervisa mig, stöd mig! Jag har behov att veta och att bli tröstad.»
»Tröstad, över vad?»
»Över min olycka.»
»Din olycka är att skratta åt», sade Athos med en axelryckning. »Jag undrar just, vad du skulle säga, om jag berättade dig en kärlekshistoria.»
»Som hänt dig själv?»
»Eller en av mina vänner, sak samma.»
»Berätta då, Athos, berätta!»
»Låt oss dricka, det är bättre.»
»Dricka och berätta.»
»Nå, det går också an», sade Athos, i det han tömde sitt glas och fyllde det på nytt, »de två sakerna passa utmärkt tillsammans.»
»Jag hör på», sade d'Artagnan.
Athos samlade sina tankar och d'Artagnan såg honom bli allt blekare, ju längre han tänkte efter; han hade kommit till det stadium av rus, då vanliga drinkare falla ned och somna. Han däremot drömde högt utan att sova. Denna rusets somnambulism hade något rysansvärt.
»Du vill det nödvändigt?» frågade han.
»Jag ber dig», sade d'Artagnan.
»Må det då bli som du önskar. En av mina vänner, kom väl ihåg: en av mina vänner, inte jag», avbröt Athos sig själv med ett dystert leende, »en av grevarna i min provins, det vill säga Berry, med anor som en Dandolo eller en Montmorency, blev vid tjugufem års ålder förälskad i en ung flicka på sexton år, vacker som en ängel. Genom hennes ålders vanliga naivitet framlyste en eldig själ, icke en kvinnas, utan en skalds själ; hon behagade icke, hon hänförde, berusade. Hon bodde i en liten köping tillsammans med sin bror, som var kyrkoherde. Båda hade flyttat in till orten, ingen visste varifrån, men då man såg henne så vacker och brodern så from, brydde man sig inte om att fråga, varifrån de voro. För övrigt sade man dem vara av god härkomst. Min vän, som var platsens ägare och herre, hade kunnat förföra henne eller taga henne med våld efter behag, det var hans herrerätt; och vem skulle väl ha kom-
