och när jag berättar den, då vill det säga att jag är alldeles stupfull.»
»Ja, så var det», sade d'Artagnan, »historien om den blonda kvinnan, stor och vacker och blåögd.»
»Ja, och hängd.»
»Av sin man, som var en mäktig herre bland dina bekanta», sade d'Artagnan och såg stadigt på Athos.
»Där ser man hur man skulle kunna kompromettera en människa, när man inte längre vet vad man säger», återtog Athos och ryckte på axlarna, liksom i medömkan med sig själv. »Alldeles säkert kommer jag aldrig mer att berusa mig, d'Artagnan, det är en mycket ful vana.»
D'Artagnan förblev tyst.
Därpå bytte Athos plötsligt om samtalsämne.
»Apropå», sade han, »jag får tacka dig så mycket för hästen, som du fört med dig för min räkning.»
»Tycker du om den?» frågade d'Artagnan.
»Ja, men någon uthållig häst var det nog inte.»
»Du misstar dig, jag har ridit fem mil med honom på mindre än två timmar, och det syntes inte mera på honom, än om han sprungit ett varv kring Saint Sulpicetorget.»
»För tusan, du gör mig ångerköpt!»
»Ångerköpt?»
»Ja, jag har gjort mig av med honom.»
»På vad sätt då?»
»Jo, du skall få höra hur det gick till. Jag vaknade klockan sex i morse, du sov som en stock, och jag visste inte vad jag skulle ta mig till, ty jag var ännu alldeles förslöad efter vårt rummel i går. Jag gick ned i stora värdshussalen och fick se en av våra engelsmän, som höll på och köpslog om en häst med en hästhandlare, sedan hans egen dött i går av blodslag. Jag gick fram till honom, och då jag hörde honom bjuda hundra pistoler för en brandfux, sade jag till honom: ‘För tusan, min herre, jag har också en häst till salu.‘
»‘Och den som är mycket vacker ändå‘, sade han, ‘jag såg den i går, då er väns betjänt höll den vid tygeln.‘
»‘Anser ni den värd hundra pistoler?‘
»‘Ja, och vill ni sälja den till mig för det priset?‘
»‘Nej, men jag vill spela med er om den.‘
»‘Spela om den?‘
»‘Ja.‘
»‘Vad då för spel?‘
»‘Raffel.‘
