het, och han gick in till sin vän i den fasta föresatsen att taga upp gårdagens samtal på nytt; men han fann Athos åter vid fullkomligt sinneslugn, det vill säga som den finaste, mest ogenomträngliga människa i världen. För övrigt gick musketören, sedan han utbytt ett handslag med d'Artagnan, honom alldeles självmant till mötes.
»Jag var drucken i går afton, min kära d'Artagnan», sade han, »det kände jag i morse på min tunga, som ännu var betydligt tjock, och på pulsen, som ännu var mycket orolig; jag slår vad om att jag pratade en massa galenskaper.»
Vid dessa ord betraktade han sin vän med en envishet, som gjorde denne förlägen.
»Nej, visst inte», svarade d'Artagnan, »och inte annat jag kan minnas, talade du endast om de vardagligaste saker.»
»Det förvånar mig verkligen. Jag trodde jag hade berättat dig någon förfärlig historia.»
Han betraktade den unga mannen som om han velat läsa i djupet av hans hjärta.
»Sannerligen», sade d'Artagnan, »måste inte jag ha varit ännu mera berusad än du, eftersom jag inte minns någonting!»
Athos nöjde sig icke med detta uttalande, utan fortfor:
»Du har nog märkt, min kära vän, att var och en har sitt särskilda ölsinne, antingen dystert eller glatt; jag blir alltid dyster, och när jag fått mig ett rus, så har jag en mani att berätta alla de hemska historier, som min dumma amma inympade i hjärnan på mig. Detta är ett fel hos mig, ett mycket stort fel, det medger jag, men med undantag av detta är jag en god dryckeskamrat.»
»Åh, nu förstår jag!» återtog den unga mannen och försökte åter komma sanningen in på livet; »det är således detta jag påminner mig, men endast som man påminner sig en dröm, att vi talat om några hängda.»
»Ja, ser du det!» sade Athos bleknande, men likväl med ett försök att skratta; »jag var säker på det, hängda personer, det är just vad som ständigt spökar för mig, när jag är i det tillståndet.»
»Ja, ja», sade d'Artagnan, »nu börjar jag minnas allt mer och mer. Det var fråga om… vänta litet!… jo, det var fråga om en kvinna.»
»Ja, ser du», svarade Athos och blev nästan askgrå i aner »det var min stora historia om den blonda kvinnan,
