»Nej, nu går det verkligen för långt!» sade d'Artagnan och brast ut i skratt mot sin vilja.
»Grimaud själv, förstår du! Och med de tio delarna av Grimaud, som inte hel och hållen är värd en halv dukat, återvinner jag diamanten. Kom nu och säg, att inte ihärdigheten är en dygd.»
»Det är för löjligt allt det här!» utropade d'Artagnan tröstad och höll på att skratta ihjäl sig.
»Du förstår, att som jag nu kände mig ha tur, började jag spela om diamanten igen.»
»Åh för fan!» sade d'Artagnan dyster på nytt.
»Jag vann igen din mundering, sedan din häst, min mundering, min häst, och så förlorade jag dem om igen. Men för att vara kort, jag fick igen din mundering och sedan min, och så står saken nu. Det var en utmärkt kupp, också lät jag det vara slut med detta.»
D'Artagnan andades ut, som om hela värdshuset blivit lyft från hans bröst.
»Således har jag diamanten kvar?» sade han tveksamt.
»Orörd, kära vän. Och så dessutom sadelmunderingen för både din och min Bucephalus.»
»Men vad ska vi göra med dem utan hästar?»
»Jag har en idé ifråga om dem.»
»Athos, du skrämmer mig.»
»Hör på, du har ju inte spelat på länge, du, d'Artagnan.»
»Nej, och inte heller har jag lust att spela.»
»Osvuret är bäst. Du har som sagt inte spelat på länge, alltså bör du ha tur.»
»Nå, än sedan?»
»Jo, engelsmannen och hans kamrat äro ännu kvar. Jag märkte, att han tyckte mycket om sadelmunderingarna. Och du, du tycks ju mycket hålla på din häst. I ditt ställe skulle jag sätta ut sadelmunderingen mot hästen.»
»Men inte vill han spela bara om en mundering.»
»Nå så sätt ut båda då, för tusan! Jag är inte någon egoist, jag, som du.»
»Skulle du verkligen göra det?» sade d'Artagnan redan vacklande, till den grad började Athos’ tvärsäkerhet omedvetet verka på honom.
»Ja, på hedersord, jag skulle sätta ut dem på ett enda kast.»
»Men eftersom jag förlorat hästarna, skulle jag bra gärna vilja behålla munderingarna.»
»Nå, så sätt då ut din diamant.»
