De fyra vännerna, nu litet lugnade för framtiden, gjorde all heder åt måltiden, vars kvarlevor lämnades åt herrar Mousqueton, Bazin, Planchet och Grimaud.
Vid ankomsten till Paris fann d'Artagnan ett brev från herr de Tréville med underrättelse, att konungen på Trévilles begäran beviljat honom ynnesten att inträda vid musketörerna.
Som detta var allt vad d'Artagnan önskade här i världen, undantagandes förstås att återfinna fru Bonacieux, skyndade han helt glad till sina kamrater, som han lämnat för en halvtimme sedan och som han återfann mycket dystra och grubblande. De voro samlade till rådplägning hos Athos, vilket alltid tydde på, att några viktigare saker vore å bane.
Herr de Tréville hade nyss låtit underrätta dem, att det var hans majestäts bestämda beslut att öppna fälttåget den första maj och att de genast borde tänka på sin utrustning.
De fyra filosoferna betraktade varandra förbluffade: herr de Tréville var känd för att icke låta leka med sig i fråga om disciplinen.
»Och hur mycket anse ni, att denna utrustning går till?» frågade d'Artagnan.
»Åh, det är inte värt att tala om», sade Aramis, »vi ha gjort våra beräkningar med spartanskt gnideri, och vi behöva ändå var och en femtonhundra livres.»
»Alltså sextusen livres för oss fyra», sade Athos.
»Men jag», sade d'Artagnan, »jag föreställer mig, att tusen livres för var och en… det är dock sant, jag talar inte som spartan, utan som prokurator…»
Detta ord prokurator väckte Porthos ur hans tankfullhet.
»För tusan, jag har en idé!» sade han.
»Det är alltid något, jag har inte en tillstymmelse till en idé», sade Athos kallt; »men vad d'Artagnan angår, mina herrar, så har lyckan att för framtiden vara en bland de våra gjort honom tokig. Tusen livres! Jag förklarar, att jag för mig ensam behöver tvåtusen.»
»Fyra gånger två gör åtta», sade nu Aramis, »det är således åttatusen livres vi behöva för vår utrustning, av vilken, det är sant, vi likväl redan ha sadlarna.»
»Och dessutom», sade Athos, väntande tills d'Artagnan, som gick för att tacka herr de Tréville, hade stängt dörren efter sig, »den där vackra diamanten, som blixtrar på vår väns finger. För tusan, d'Artagnan är alldeles för god kamrat för att lämna sina vapenbröder i sticket, då han på sitt långfinger bär en kunglig förmögenhet.»
