artat mot den stackars gossen; det är att handla som en god husbonde.»
»Korteligen», fortfor Porthos, »när alltsammans blivit betalt, återstår mig väl en trettio écus.»
»Och mig en tio pistoler», sade Aramis.
»För tusan», sade Athos, »det ser ut som om vi vore samhällets Kresusar. Hur mycket har du kvar av dina hundra pistoler, d'Artagnan?»
»Av mina hundra pistoler? Först och främst gav jag ju dig femtio.»
»Tror du det?»
»Vad tusan nu då!»
»Åh, det är sant, nu kommer jag ihåg.»
»Vidare betalade jag värden sex.»
»Det där kreaturet till värd — varför gav du honom sex pistoler?»
»Det var ju du själv, som bad mig ge honom dem.»
»Ja, jag är alldeles för god av mig. Hur mycket återstår?»
»Tjugufem pistoler», sade d'Artagnan.
»Och jag», sade Athos och tog upp några småmynt ur fickan, jag…»
»Ingenting?»
»Nej, på min ära, eller åtminstone så litet, att det inte lönar mödan att räkna in det bland kapitalet.»
»Låt oss nu räkna efter hur mycket vi ha, Porthos?»
»Trettio écus.»
»Aramis?»
»Tio pistoler.»
»Och du, d'Artagnan?»»
»Tjugufem.»
»Och det gör tillsammans?» frågade Athos.
»Fyrahundra sjuttio fem livres», sade d'Artagnan, som räknade som en Arkimedes.
»Då vi komma till Paris, ha vi väl kvar en fyrahundra, utom munderingarna», sade Porthos.
»Men våra skvadronhästar?» sade Aramis.
»Bah! För betjänternas fyra hästar få vi nog två herrehästar, som vi dra lott om; för de fyrahundra livres kan man alltid få en halv häst åt de två avsuttna, och sedan skrapa vi ihop vad vi möjligen kunna ha i fickorna och lämna det åt d'Artagnan, som har tur och som får gå och spela med det på första bästa spelhus han får fatt i, det är alltsammans.»
»Låt oss äta», sade Porthos, »det kallnar.»
