att hon skulle komma hit i dag till den här tarvliga kyrkan i den här avlägsna stadsdelen bara för att få träffa mig.»
»Herr Porthos», sade prokuratorskan, »skulle ni vilja ha den godheten att bjuda mig armen under fem minuter? Jag skulle gärna vilja språka litet med er.»
»För all del, min fru», sade Porthos, i det han blinkade åt sig själv som en spelare, som skrattat åt den han ämnar lura.
I samma ögonblick gick d'Artagnan förbi, följande efter mylady; han kastade en sidoblick på Porthos och såg dennes triumferande ögonkast.
»Åhå», tänkte han, resonerande med den egendomligt lätta moraliska uppfattningen i i denna galanteriets tidsålder, »där ha vi en som mycket väl kan vara utrustad inom den utsatta tiden!»
Porthos, som lydde tryckningen av sin prokuratorskas arm som en båt lyder sitt roder, kom fram till klostret, Saint-Magloire, en mycket litet besökt passage med ett vändkors i båda ändar. Man såg där om dagarna endast tiggare, som åto, eller barn, som lekte.
»Åh, herr Porthos», sade prokuratorskan, då hon förvissat sig om att ingen person, som var främmande för platsens vanliga befolkning, kunde se eller höra dem, »ni tycks vara en stor erövrare av kvinnohjärtan!»
»Jag, fru Coquenard?» sade Porthos bröstande sig. »Och varför tror ni det?»
»Än edra tecken nyss i kyrkan då, och vigvattnet sedan? Hon är väl minst en prinsessa den där damen med sin negergosse och sin kammarjungfru?»
»Ack, min Gud, nej, ni misstar er», svarade Porthos, »det är helt enkelt bara en hertiginna.»
»Och löparen då, som väntade vid kyrkoporten, och karossen då med en kusk i stort livré, som väntade uppe på kuskbocken?»
Porthos hade varken sett löpare eller vagn, men fru Coquenard med en svartsjuk kvinnas blick hade sett allt.
Porthos ångrade, att han icke med ens gjort damen med röda kudden till prinsessa.
»Ack, ni är de skönas bortskämda barn, herr Porthos!» återtog prokuratorskan suckande.
»Nåja», svarade Porthos, »ni kan väl förstå, att med ett sådant yttre som det naturen utrustat mig med, kan jag inte sakna framgång hos det täcka könet.»
»Min Gud, vad de karlarna glömma lätt!» utropade prokuratorskan med blicken mot himmeln.
