»Mindre lätt ändå än kvinnorna, skulle jag tro», svarade Pörthos; »ty jag kan säga, att jag varit ett offer för er, då jag låg sårad, döende, övergiven av läkarna; jag, den sista ättlingen av en lysande familj, jag, som litade på er vänskap, jag var nära att duka under först för min blessyr och sedan för svält, i ett uselt värdshus i Chantilly, och detta utan att ni värdigades svara en enda gång på de glödande brev jag skrev till er.»
»Men, herr Porthos», mumlade prokuratorskan, som vid tanken på, hur den tidens förnäma damer brukade handla, kände sig ha haft orätt.
»Och jag, som för er skull hade uppoffrat baronessan…»
»Ack, jag vet det nog!»
»Och grevinnan…»
»Herr Porthos, förkrossa mig inte!»
»Och hertiginnan…»
»Herr Porthos, var ädelmodig!»
»Ni har rätt, fru Coquenard, jag skall inte fortsätta.»
»Men det är min man, som inte vill höra talas om några lån.»
»Fru Coquenard», sade Porthos, »kom ihåg det första brev ni skrev till mig och som står inristat i mitt minne.»
Prokuratorskan utstötte en suck.
»Och så var också», sade hon, »den summa, som ni begärde att få låna, bra högt tilltagen.»
»Fru Coquenard, jag ville ge er företrädet. Jag hade ju bara behövt skriva till hertiginnan av… ja, jag vill inte nämna hennes namn, ty jag vet inte vad det vill säga att kompromettera en kvinna; men vad jag vet, det är att jag bara hade behövt skriva till henne, för att hon genast skulle ha skickat mig femton hundra.»
Prokuratorskan göt en tår.
»Ack, herr Porthos», sade hon, »jag bedyrar, att ni straffat mig grymt, och att om ni framdeles någon gång skulle befinna er i samma belägenhet, så behöver ni bara vända er till mig.»
»Å fy, fru Coquenard!» sade Porthos i förolämpad ton, »tala inte om pengar, om jag får be, det är förödmjukande.»
»Således älskar ni mig inte längre?» sade prokuratorskan långsamt och sorgset.
Porthos iakttog en majestätisk tystnad.
»Är det på det sättet ni svarar mig? Ack, jag förstår?»
»Tänk på vilken förolämpning ni tillfogade mig — den har
