D'Artagnan och Planchet stego till häst och styrde kosan till Saint-Germain.
Under vägen tänkte den unga mannen oupphörligt på vad Athos hade sagt honom om fru Bonacieux. Ehuru d'Artagnan icke var av något särdeles sentimentalt sinnelag, hade likväl den täcka krämarfrun gjort ett verkligt intryck på hans hjärta; han var, som han själv sagt, färdig att gå till världens ända för att söka upp henne. Men världen har många ändar, just därför att den är rund, så att han icke visste, åt vilket håll han skulle vända sig.
Under tiden ville han försöka få veta vem mylady var. Hon hade talat med mannen i svarta kappan, alltså kände hon honom. Och d'Artagnan hyste inom sig den bestämda övertygelsen, att det just var den mannen, som hade fört bort fru Bonacieux denna andra gång likaväl som den första. D'Artagnan ljög således endast till hälften, vilket är att ljuga mycket litet, då han sade sig själv, att på samma gång han spanade efter mylady, spanade han även efter Constance.
Upptagen av dessa funderingar och emellanåt givande hästen sporrarna, hade d'Artagnan kommit fram till Saint-Germain. Han hade just färdats utefter den paviljong, där tio år senare Ludvig XIV skulle se dagen, och red nu fram på en mycket folktom gata, blickande åt alla sidor för att se, om han icke skulle upptäcka något spår av sin vackra engelska, då han i bottenvåningen till ett vackert hus, som enligt tidens sed icke hade något fönster åt gatan, fick se ett bekant ansikte. Ägaren till detta ansikte promenerade på ett slags terrass omgiven av blommor. Planchet kände först igen honom.
»Hör herre», sade han, vändande sig till d'Artagnan, »känner ni inte igen den där, som går och gäspar åt kråkorna!»
»Nej», sade d'Artagnan, »och ändå är jag säker på, att det inte är första gången jag ser det där ansiktet.»
»Det tror jag rasande väl», sade Planchet, »det är den stackars Lubin, betjänten hos greve de Wardes, som herrn tilltygade så illa för en månad sedan i Calais, på vägen till guvernörens lantställe.»
»Ja visst», sade d'Artagnan, »nu känner jag igen honom. Tror du, att han känner igen dig?»
»Nej, vet herrn, han var så rädd, så jag tror aldrig han lade märke till hur jag såg ut.»
»Nå, så gå då och slå dig i samspråk med honom och hör efter, om hans herre är död eller levande.»
