Planchet steg av hästen, gick rätt fram till Lubin, som verkligen icke kände igen honom, och de båda betjänterna började prata på det vänskapligaste sätt i världen, medan d'Artagnan styrde hästarna in i en liten gränd och, sedan han ridit runt omkring ett hus, kom tillbaka för att bakom en häck av hasselbuskar höra på samtalet.
Efter ett ögonblicks lyssnande hörde han bullret av en vagn, och han såg myladys kaross stanna alldeles framför sig. Han kunde icke misstaga sig därpå, mylady satt i vagnen. D'Artagnan lutade sig ned på hästens hals för att kunna se allt utan att själv bli sedd.
Mylady stack ut sitt förtjusande blonda huvud genom vagnsfönstret och gav sin kammarjungfru några befallningar.
Denna, en vacker flicka på tjugu eller tjugutvå år, livlig och snabb, en verklig typ för en förnäm dams kammarjungfru, hoppade ned från fotsteget, på vilket hon enligt den tidens sed hade suttit, och skyndade bort mot terrassen, där d'Artagnan nyss sett Lubin. D'Artagnan följde kammarjungfrun med blicken och såg henne gå upp på terrassen. Men av en slump hade en befallning inifrån kallat bort Lubin, så att Planchet stannat kvar ensam och stod och såg åt alla håll för att upptäcka, vart hans herre hade tagit vägen.
Kammarjungfrun gick fram till Planchet, som hon tog för Lubin, och räckte honom en liten biljett.
»Till er herre», sade hon.
»Till min herre?» frågade Planchet förvånad.
»Ja, och mycket angeläget. Skynda er då!»
Därmed sprang hon tillbaka till vagnen, som under tiden vänt åt samma håll, varifrån den kommit; hon svingade sig upp på fotsteget och vagnen körde bort.
Planchet vände biljetten på alla sidor, men van vid blind lydnad som han var, hoppade han ned ifrån terrassen, kilade in i gränden och mötte efter tjugu steg d'Artagnan, som sett allt och nu kom emot honom.
»Till er, herre», sade Planchet och lämnade d'Artagnan biljetten.
»Till mig?» frågade d'Artagnan. »Är du riktigt säker på det?»
»För tusan, om jag är säker? Kammarsnärtan sa' ju: ‘till er herre‘, och jag har ingen annan herre än er, alltså… En söt liten flickunge, min själ, den där kammarjungfrun!»
D'Artagnan öppnade brevet och läste följande:
