Hoppa till innehållet

Sida:De tre musketörerna 1911.djvu/338

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

»och anser ni mig av tillräckligt god börd för att göra mig den äran att korsa er klinga med min?»

»Ja, min herre», svarade engelsmannen med en bugning.

»Nåväl, vill ni nu tillåta mig att säga er en sak?» frågade Athos kallt.

»Vad då?» frågade engelsmannen.

»Jo, att ni skulle gjort klokare i att inte fordra, att jag skulle ge mig tillkänna.»

»Och varför det?»

»Därför att man tror mig vara död och jag har mina skäl att önska, att man inte får veta, att jag finns i livet, så att jag nu blir tvungen att döda er, för att min hemlighet inte må komma ut.»

Engelsmannen såg på Athos och trodde att han skämtade; men Athos skämtade alls icke, tvärtom.

»Mina herrar», sade Athos, vändande sig på en gång till sina kamrater och deras motståndare, äro vi färdiga?»

»Ja», svarade med en mun engelsmän och fransmän.

»I gard då!» sade Athos.

Och i detsamma blixtrade åtta värjor i den nedgående solens strålar, och striden började med en häftighet helt naturlig mellan personer, som i dubbelt avseende voro fiender.

Athos fäktade lika lugnt och metodiskt, som om han befunnit sig på en fäktsal.

Porthos, av äventyret i Chantilly förmodligen botad för sitt alltför stora självförtroende, skötte sitt spel med mycken finess och försiktighet.

Aramis, som hade att avsluta tredje sången av sitt poem, skyndade sig som en person med stor brådska.

Athos var den som först dödade sin motståndare; han gav honom endast en stöt, men som han förutsagt honom var stöten dödlig, den träffade hjärtat.

Porthos var den andra i ordningen, som fällde sin motståndare till marken; han hade genomborrat hans lår. När engelsmannen utan något vidare motstånd gav honom sin värja, tog Porthos honom på sina armar och bar honom till hans vagn.

Aramis ansatte sin motståndare så häftigt, att sedan denne ryggat tillbaka femtio steg, slutade han med att taga till flykten allt vad benen förmådde bära honom och försvann under betjänternas hånskratt.

Vad d'Artagnan beträffar, så hade han helt enkelt hållit sig på defensiven; sedan, då han såg sin motståndare riktigt uttröttad, hade han med en kraftig kvart slagit värjan