ur handen på honom. Då lord Wnter såg sig avväpnad, tog han ett par steg tillbaka, men halkade i samma ögonblick och föll baklänges.
D'Artagnan var med ett enda språng över honom och satte värjan på hans strupe.
»Jag kunde döda er», sade han till engelsmannen, »och ni är helt och hållet i mitt våld, men jag skänker er livet för er systers skull.»
D'Artagnan var utom sig av glädje; han hade nu utfört den plan, han på förhand gjort upp och vars motsedda resultat hade på hans ansikte framkallat de småleenden vi redan talat om.
Engelsmannen, som var förtjust över att ha att göra med en ädling av så välvilligt sinnelag, tryckte d'Artagnan i sina armar, sade de tre musketörerna tusen artigheter, och som, Porthos’ motståndare redan var installerad i vagnen och Aramis’ hade tagit till harvärjan, sysselsatte man sig nu endast med den döde.
Då Porthos och Aramis klädde av honom, i hopp om att blessyren icke skulle vara dödlig, föll en tjock börs ur hans bälte. D'Artagnan tog upp den och räckte den åt lord Winter.
»Vad tusan vill ni att jag skall göra med den där?» frågade engelsmannen.
»Återlämna den till hans familj», svarade d'Artagnan.
»Hans familj frågar visst efter ett sådant lappri, den ärver femton tusen louisdorer i ränta. Behåll den där börsen åt edra betjänter.»
D'Artagnan stoppade börsen i fickan.
»Och nu, min unga vän, ty jag hoppas ni tillåter mig att kalla er så», sade lord Winter, »redan i afton, om ni så behagar, skall jag presentera er för min syster, lady Clarick, ty jag önskar, att även hon må omfatta er med välvilja, och som hon inte är utan allt inflytande vid hovet, kan måhända ett ord av henne bli er till någon nytta för framtiden.»
D'Artagnan rodnade av belåtenhet och bugade sig till tecken av samtycke.
Under tiden hade Athos gått fram till d'Artagnan.
»Vad tänker du göra med den där börsen?» viskade han honom i örat.
»Jo, jag tänkte lämna den åt dig, min kära Athos.»
»Åt mig! Och varför det?»
»För tusan, du har ju dödat honom, det är ditt rättmätiga segerbyte.»
