icke blott åskådarna, utan även aktörerna själva skrattade som galningar.
Den, som stod högst upp, höll på ett utmärkt sätt sina motståndare på avstånd. Man hade slagit en krets omkring dem; villkoren voro, att vid varje träff skulle den träffade lämna platsen, förlorande sin tur till audiensen åt den, som träffat honom. På fem minuter hade tre fått lätta skrubbsår, en på handleden, en på hakan och en på örat, men försvararen på trappsteget hade alls icke blivit träffad, vilket enligt överenskommelsen inbragte honom tre försteg vid audiensen.
Hur svårt än d'Artagnan om icke hade så åtminstone ville synas ha att bli förvånad, kunde dock detta tidsfördriv icke annat än överraska honom; han hade hemma i sin landsända, där man dock brukar vara så kort om huvudet varit van att se litet mera omständigheter vid duellerna, och de fyra fäktarnas dumdristiga lek syntes honom den värsta gaskognad han hittills sett, till och med hemma i Gascogne. Han trodde sig förflyttad till det jättarnas märkvärdiga land, dit sedan Gulliver gick och blev så förskräckt; och ännu var han icke framme, det återstod förstugan, en trappa upp och väntrummet.
Uppe i förstugan slogs man icke längre, man berättade historier om kvinnor, och i väntrummet historier från hovet. I förstugan rodnade d'Artagnan, i väntrummet ryste han. Hans vakna och livliga fantasi, som i Gascogne gjorde honom farlig för de unga kammarjungfrurna och någon gång även för deras unga matmödrar, hade aldrig ens i sina djärvaste ögonblick kunnat drömma om hälften av alla dessa underbara kärlekshistorier och dessa djärva galanta äventyr, kryddade med de mest kända namn och de minst beslöjade detaljer. Där hörde d'Artagnan till sin stora förvåning, hur man helt högt kritiserade den politik, som kom Europa att darra, och även kardinalens enskilda liv, som så många höga och mäktiga herrar försökt att genomtränga men blivit straffade för försöket. Denna stora man, så högt vördad av d'Artagnans far, fick här tjäna till skottavla för herr de Trévilles musketörer, som gjorde sig roliga över hans sneda ben och krokiga rygg; några sjöngo nidvisor över fru d'Aiguillon, hans älskarinna, och fru de Combalet, hans niéce, medan andra gjorde upp överfallsplaner mot kardinalen, hertigens pager och gardister, allt saker som syntes d'Artagnan rent vidunderliga.
