Emellertid, när konungens namn händelsevis kom att nämnas under allt detta dåliga skämt över kardinalen, var det som om en munkavle för ett ögonblick tystat alla dessa gycklande tungor; man såg sig tveksamt omkring och tycktes frukta, att väggen till herr de Trévilles kabinett kunde skvallra; men snart kom någon anspelning och förde åter samtalet på hans eminens, och nu blev skämtet ännu elakare och det sparades icke på anmärkningar över någon enda av hans handlingar.
De där komma då säkert hela högen att sättas inom lås och bom och dingla i galgen», tänkte d'Artagnan förskräckt, »och jag med dem, ty efter som jag hört på dem, blir jag naturligtvis tagen för deras medbrottsling. Vad skulle min herr far säga, som lagt mig så varmt på hjärtat att vörda kardinalen, om han visste, att jag sällskapat med sådana där hedningar?»
Som man lätt kan tänka sig, utan att det behöver sär| skilt framhållas, vågade icke heller d'Artagnan deltaga i samtalet, han såg sig endast omkring med alla ögon, lyssnade med alla öron och ansträngde begärligt sina fem sinnen för att icke gå miste om något, och trots sin tillit till de faderliga förmaningarna kände han sig av smak och böjelse mera benägen att prisa än klandra de oerhörda saker, som tilldrogo sig där.
Men som han var fullkomligt främmande för hela skaran av herr de Trévilles hovmän och det var första gången man såg honom på detta ställe, kom man och frågade vad han önskade. Vid denna fråga nämnde d'Artagnan helt blygsamt sitt namn, framhöll särskilt sin egenskap av landsman till herr de Tréville och bad kammartjänaren, som kommit och gjort honom frågan, att bedja herr de Tréville skänka honom ett ögonblicks audiens, något som denne med beskyddande min lovade att framföra vid lägligt tillfälle.
D'Artagnan, som hämtat sig något från sin första överraskning, fick nu tid att en smula studera kostymer och fysionomier.
Huvudfiguren i den livligaste gruppen var en musketör med reslig figur, stolt uppsyn och en besynnerlig klädsel, som ådrog honom allas uppmärksamhet. Han bar icke för tillfället den till musketörsuniformen hörande kappkragen, som för övrigt icke var ovillkorligen föreskriven på denna tid av mindre frihet med större oberoende, utan en himmelsblå livrock, något urblekt och luggsliten, och
