hela denna knotiga maskin sin tjänst, och sedan fem eller sex månader, som denna tilltagande svaghet givit sig tillkänna, hade den värda prokuratorn blivit så gott som sin hustrus slav.
Kusinen togs emot med stilla undergivenhet, det var också allt. Hade mäster Coquenard varit på benen och rask och kry, skulle han säkerligen förnekat varje släktskap med herr Porthos.
»Ja, herr prokurator, vi äro kusiner», sade Porthos utan att förlora fattningen, så mycket mera som han aldrig väntat, att mannen skulle taga emot honom med något slags entusiasm.
»På kvinnosidan, förmodar jag?» sade prokuratorn försmädligt.
Porthos begrep icke skämtet utan tog det för en naivitet, åt vilken han skrattade under sina stora mustascher. Fru Coquenard, som visste, att en naiv prokurator var en mycket sällsynt art inom sitt släkte, smålog litet och rodnade mycket.
Mäster Coquenard hade alltsedan Porthos’ ankomst kastat oroliga blickar på ett stort skåp, som stod mittför hans skrivbord av ek. Porthos förstod, att detta skåp, fastän det på intet sätt till formen liknade den kista han sett i sina drömmar, måste vara den saliggörande kassakistan, och han lyckönskade sig själv, att verkligheten var sex fot högre än drömmen.
Mäster Coquenard drev icke sina genealogiska forskningar längre, utan sade, i det han flyttade sin oroliga blick från skåpet till Porthos:
»Vår herr kusin gör oss väl före sin avresa till krigsskådeplatsen den äran att för en gång äta middag hos oss, eller hur, min vän?» tillade han, vändande sig till sin hustru.
Denna gång fick Porthos stöten rätt i magen och kände den djupt; fru Coquenard å sin sida tycktes icke heller vara okänslig för den, ty hon genmälde:
»Min kusin kommer nog aldrig hit mera, om han ser att vi bemöta honom illa; i motsatt fall åter har han alldeles för kort tid att tillbringa i Paris och följaktligen att hälsa på oss, för att vi inte skulle be honom skänka oss snart sagt alla de ögonblick han kan ha lediga före sin avresa.»
»Ack, mina ben, mina arma ben! Var hålla ni till?» mumlade Coquenard och försökte småle.
Denna undsättning, som lämnades Porthos i samma ögonblick han såg sig hotad i sina gastronomiska förhoppningar,
