vare, vilket på den tiden vittnade om en stor krets av klienter.
Ehuru musketören icke skulle infinna sig förrän klockan ett, hade prokuratorskan hållit utkik ända sedan klockan tolv, räknande på att hennes beundrares hjärta och kanske även hans mage skulle förmå honom att komma före den utsatta tiden.
Fru Coquenard kom således ut genom dörren till våningen nästan samtidigt med att Porthos kom in genom dörren till trappan, och den värda damens ankomst befriade honom ur en stor förlägenhet. Skrivarna betraktade honom nämligen med nyfikna blickar, och han, som icke visste vad han skulle säga åt denna uppstigande och nedstigande skala, stod där och teg helt beskedligt.
»Det är ju min kusin!» utropade prokuratorskan; »men så stig då in, stig in, herr Porthos.»
Namnet Porthos gjorde sin stora effekt på skrivarna, som började skratta; men Porthos vände sig om, och allas ansikten återtogo genast sitt allvar. Sedan man gått genom ytterrummet, där skrivarna befunno sig, och kontoret, där de borde ha befunnit sig, kom man in i prokuratorns kabinett; kontoret var ett slags mörk sal, möblerad med pappersluntor. Då man lämnade kontoret, hade man köket till höger och kom in i mottagningsrummet.
Alla dessa rum, som stötte intill varandra, ingåvo icke Porthos någon hög tanke om våningens beskaffenhet. Allt vad som talades måste höras på långt håll genom alla dessa öppna dörrar; dessutom hade han i förbigående kastat en hastig och forskande blick in i köket, och han måste till prokuratorskans skam och sin egen stora ledsnad tillstå för sig själv, att han där icke sett denna spiseld, detta liv, denna brådska, som vid tillagandet av en god måltid bruka råda i denna läckergommarnas helgedom.
Prokuratorn var förmodligen förberedd på detta besök, ty han visade ingen överraskning, då han fick se Porthos, som gick fram till honom med tämligen obesvärad min och artigt hälsade på honom.
»Vi lära vara kusiner, herr Porthos», sade prokuratorn, i det han med armarnas tillhjälp reste sig upp i sin rottingstol.
Gubben, insvept i en vid, svart tröja, i vilken hans spinkiga kropp försvann, var skarp och skinntorr, hans små grå ögon lyste som karbunklar och tycktes jämte den grimaserande munnen vara den enda delen av hans ansikte; där det ännu fanns kvar något liv. Olyckligtvis började benen neka
