igenom, trots alla ansträgnningar; man maste ha letat mycket länge, innan man fann henne på den pinne, dit hon dragit sig tillbaka för att dö av ålderdom.
»För fan», tänkte Porthos, »det här var högst ledsamt! Nog för att jag vördar ålderdomen, men inte sätter jag den särdeles högt, då den är kokt eller stekt.»
Och han lät blicken gå kring bordet för att se, om man delade hans åsikt; men tvärtom såg han endast lågande blickar, som på förhand slukade den utomordentliga hönan, föremålet för hans förakt.
Fru Coquenard drog fatet till sig, skar skickligt av de två stora svarta benen, som hon lade på sin mans tallrik, skar av halsen, som hon tillika med huvudet lade åt sidan för sin egen räkning, lossade ena vingen åt Porthos och lämnade därpå fågeln nästan orörd åt tjänstflickan, som burit in den och som nu försvann med den, innan musketören hunnit ge akt på de olika uttryck en sviken förhoppning allt efter vars och ens karaktär och temperament framkallar på deras ansikten, som erfara en sådan.
I stället för hönan kom det nu ett fat med bondbönor, ett ofantligt fat, på vilket några fårben, som man vid första påseendet kunnat tro ha något kött på sig, gjorde några försök att visa sig. Men skrivarna läto icke lura sig av detta bedrägeri, och de sorgsna minerna övergingo nu till ansikten av stilla undergivenhet.
Fru Coquenard delade ut denna rätt åt de unga männen med en god husmoders måtta.
Nu kom turen till vinet. Mäster Coquenard tog ett högst oansenligt lerkrus och slog i ett tredjedels glas åt var och en av de unga männen, slog därpå i åt sig själv ungefär lika mycket, varpå kruset genast vandrade över till Porthos och fru Coquenard.
De unga männen fyllde sina vinglas med vatten, sedan de druckit ur hälften av denna blandning, fyllde de dem på nytt med vatten och upprepade denna sak flera gånger, så att de vid slutet av måltiden sväljde en dryck, som från rubinens färg övergått till den brända topasens.
Porthos satt och tuggade helt beskedligt på sin hönsvinge och ryste till, då han under bordet kände prokuratorskans knä träffa hans. Han drack även ett halvt glas av det så sparsamt utdelade vinet och som han fann vara denna förskräckliga montreuil, alla övade gommars fasa.
Mäster Coquenard såg honom sluka vinet oblandat och suckade.
