»Behagas det litet bönor, kusin Porthos?» frågade fru Coquenard i denna ton, som betyder: tro mig, smaka inte på dem.»
»Må fan ta mig, om jag smakar dem!» mumlade Porthos och sade därpå högt: »Tack, kusin, men jag är redan mätt.»
Det blev en stunds tystnad. Porthos visste icke vad min han skulle hålla. Prokuratorn upprepade flera gånger, vändande sig till sin hustru:
»Åh, min vän, jag måste göra dig min komplimang, den här är ju en riktig festmiddag! Min gud, så jag har ätit!»
Mäster Coquenard hade ätit sin soppa, de två svarta hönsbenen och det enda fårben, som det fanns litet kött på.
Porthos trodde, att han gjorde narr av honom, och började vrida upp mustascherna och rynka pannan; men fru Coquenards knä kom helt sakta och bad honom ha tålamod.
Denna tystnad och detta avbrott i serveringen, som voro fullkomligt obegripliga för Porthos, hade däremot en fruktansvärd betydelse för skrivarna; på en blick av prokuratorn och ett småleende av fru Coquenard stego de långsamt upp från bordet, lade ihop sina servetter ännu långsammare, bugade sig och gingo ut.
»Gå, mina unga vänner, gå och smält middagen, medan ni arbeta», sade prokuratorn med värdigt allvar.
Då skrivarna gått, steg fru Coquenard upp och tog ur en skänk fram en bit ost, syltad kvitten och en kaka, som hon själv bakat med mandel och honung.
Mäster Coquenard rynkade pannan, därför att han tyckte det var alldeles för många rätter; Porthos bet sig i läppen, därför att han icke såg till någon ordentlig middagsmat.
Han såg efter, om fatet med bönor ännu fanns kvar, men fatet med bönor hade försvunnit.
»En festmiddag alldeles säkert», utropade mäster Coquenard skruvande sig i stolen, »en verklig festmilddag, epulæ epularum! Lucullus äter middag hos Lucullus.»
Porthos betraktade kruset, som stod bredvid honom, och hoppades att få göra sig en middag av vin, bröd och ost; men det fanns icke något vin, kruset var tomt, och herrskapet Coquenard tycktes icke märka det.
»Det är bra», sade Porthos för sig själv, »nu är jag emellertid varnad.»
Han lät tungan överfara en sked sylt och limmade fast tänderna i fru Coquenards klibbiga kaka.
»Nå», tänkte han, »uppoffringen är gjord. Åh, om jag
