vägg mellan myladys rum och mitt, man hör i det ena rummet allt vad som säges i det andra.»
»Det är just därför som jag inte ämnar gå», sade d'Artagnan.
»Vad säger ni?» svarade Ketty rodnande.
»Eller som jag åtminstone inte går — förrän senare.»
Och han drog Ketty till sig; det var icke möjligt att stå emot längre, motståndet gör så mycket buller. Ketty gav således efter.
Det var en yttring av hämnd mot mylady. D'Artagnan fann, att man hade skäl att kalla hämnden ett nöje för gudarna. Också skulle d’Artagnan, om han haft en smula hjärta, ha nöjt sig med denna nya erövring; men d'Artagnan behärskades endast av ärelystnad och fåfänga.
Emellertid måste till hans beröm erkännas, att det första bruk han gjorde av sitt välde över Ketty, var att söka få veta vad det blivit av fru Bonacieux; men den stackars flickan svor vid krucifixet, att hon var alldeles okunnig därom, då hennes matmor aldrig lät någon mer än till hälften intränga i sina hemligheter. Endast så mycket trodde hon sig kunna säga, att fru Bonacieux icke var död.
Beträffande den sak, som varit nära att beröva mylady kardinalens förtroende, visste Ketty lika litet; men denna gång visste d'Artagnan mer än hon: eftersom han hade sett mylady på ett kvarhållet fartyg, i samma stund han själv lämnade England, förmodade han, att det var fråga om drottningens diamanter.
Men vad som av allt detta syntes klarast, det var att det verkliga, djupa och ingrodda hatet hos mylady hade han ådragit sig därigenom, att han icke dödat hennes svåger.
D'Artagnan återvände följande dag till mylady. Hon syntes vara vid högst uselt lynne, och d’Artagnan gissade, att det var uteblivandet av svar från greve de Wardes, som förargade henne så. Ketty kom in, men mylady tog mycket onådigt emot henne. En blick, som den stackars kammarjungfrun kastade på d'Artagnan, tycktes säga: »Där ser ni, vad jag får lida för er skull!»
Emellertid blev den retade lejoninnan mildare stämd mot slutet av aftonen; hon hörde småleende på d’Artagnans ömma artigheter och gav honom till och med sin hand att kyssa.
D'Artagnan gick sin väg utan att längre veta vad han skulle tänka; men som han icke så lätt tappade huvudet, hade han, allt under det han gjorde mylady sin kur i tysthet gjort upp en liten plan inom sig.
