Han träffade Ketty i porten, och liksom aftonen förut gick han med upp till henne. Ketty hade fått mycket bannor och blivit beskylld för vårdslöshet. Mylady kunde omöjligt förstå greve de Wardes‘ tystnad, och hon hade befallt Ketty att komma in till henne klockan nio på morgonen för att gå bort med ett tredje brev.
D'Artagnan förmådde Ketty att lova komma till honom med brevet samma morgon; den stackars flickan lovade allt vad hennes älskade ville, hon var vanvettigt betagen i honom.
Det gick alldeles som dagen förut; d'Artagnan stängde in sig i det stora skåpet, mylady ringde, gjorde sin toalett, skickade bort Ketty och stängde sin dörr. Liksom natten förut, kom d’Artagnan hem först klockan fem på morgonen.
Klockan elva på förmiddagen såg han Ketty komma; hon hade i sin hand en ny biljett från mylady. Denna gång försökte icke ens det stackars barnet att hindra d’Artagnan att taga den; hon lät honom hållas, hon tillhörde med kropp och själ sin vackra soldat.
D'Artagnan öppnade biljetten och läste följande:
»Det är nu tredje gången jag skriver till er för att säga, att jag älskar er. Akta er att jag icke skriver fjärde gången för att säga er, att jag hatar er. Om ni ångrar det sätt, varpå ni uppfört er mot mig, så skall den unga flicka, som lämnar er denna biljett, säga er, på vad sätt en artig kavaljer kan utverka sin förlåtelse.»
D'Artagnan rodnade och bleknade om vartannat, under det han läste denna biljett.
»Åh, ni älskar henne ännu!» utropade Ketty, som ingen enda gång under läsningen tagit blicken från den unga mannens ansikte.
»Nej, Ketty, du misstar dig, jag älskar henne icke längre; men jag vill hämnas på henne för det förakt hon visat mig.
»Ja, jag känner er hämnd, ni har redan sagt mig den.»
»Vad gör det dig, Ketty, du vet mycket väl, att det är dig ensam jag älskar.»
»Hur skall jag kunna veta det?»
»Genom det förakt jag kommer att visa henne.»
Ketty suckade.
D'Artagnan tog en penna och skrev:
Mylady! Ända hittills hade jag tvivlat, att det verkligen var till mig edra två första brev voro skrivna, så ovärdig ansåg jag mig en sådan heder; dessutom var mitt hälsotillstånd
