så dåligt, att jag i alla händelser måste ha tvekat att besvara dem.
Men nu måste jag väl tro på er obeskrivligt stora godhet. då icke blott ert brev utan även er kammarjungfru försäkrar mig om, att jag har den lyckan att vara älskad av er.
Hon behöver icke säga mig, på vad sätt en artig kavaljer kan utverka sin förlåtelse. Jag kommer således klockan elva i afton för att utbedja mig min. Att dröja en dag längre vore nu i mina ögon att tillfoga er en ny förolämpning.
Den, som ni gjort till den lyckligaste man i världen.
Greve De Wardes.»
Detta brev var först och främst en förfalskning och dessutom en ogrannlagenhet; det var till och med, sett ur den nuvarande tidens moraliska synpunkt, nästan en låghet; men man var på den tiden mindre nogräknad än nu. Dessutom visste ju d’Artagnan genom hennes egna bekännelser, att mylady gjort sig skyldig till svek i mycket viktigare punkter, och han hade för henne endast en högst ringa aktning. Och trots denna missaktning kände han, att en oförnuftig passion brann hos honom för denna kvinna, en passion rusig av förakt, men likväl en passion eller en törst, vilket man vill.
D'Artagnans plan var mycket enkel: genom Kettys rum kunde han komma in till hennes matmors; han skulle begagna sig av den första överraskningens ögonblick, av blygseln eller förskräckelsen, för att triumfera över henne; kanske han även skulle misslyckas, men man finge väl lämna något åt slumpen. Om åtta dagar började ju fälttåget och han måste resa; d'Artagnan hade icke tid att spinna den fullkomliga kärlekens trådar.
»Se här», sade den unga mannen, i det han räckte Ketty den förseglade biljetten, »lämna det här brevet till mylady; det är svaret från greve de Wardes!»
Den stackars Ketty blev dödsblek; hon anade vad biljetten innehöll.
»Hör på, mitt kära barn», sade d'Artagnan, »du inser väl, att allt det här måste ha ett slut på ett eller annat sätt; mylady kan ju upptäcka, att du lämnade det första brevet åt min betjänt i stället för grevens, att jag brutit de andra, som skulle brytas av greve de Wardes; då kör mylady dig ur tjänsten, och du känner henne, hon är inte den som låter sin hämnd stanna därvid.»
»Ack», sade Ketty, »varför har jag utsatt mig för allt detta?»
