pengar, din rättmätiga egendom — vad ämnar du göra?»
»Jag är mycket belåten över att jag dödade den där narren, min vän, eftersom det är en god gärning att döda en engelsman; men hade jag stoppat hans pengar i fickan, skulle de tyngt mig som ett samvetskval.»
»Seså, min kära Athos, du har då sannerligen rent obegripliga idéer.»
»Låtom oss lämna den saken! Men vad var det jag fick höra av herr de Tréville, som gjorde mig den äran att besöka mig i går? Du umgås med de där misstänkta engelsmännen, som kardinalen beskyddar?»
»Det vill säga: jag umgås med en engelska, henne som jag talat med dig om.»
»Ja visst, ja! Den där blonda damen, i fråga om vilken jag givit dig några råd, som du naturligtvis noga aktat dig att följa.»
»Jag har sagt dig mina skäl.»
»Ja, du hoppas där kunna finna din ekipering, tror jag, efter vad du sade.»
»Nej, visst inte! Jag har fått visshet om, att denna kvinna haft sin hand med vid fru Bonacieux‘ bortrövande.»
»Ja, jag förstår: för att få rätt på en kvinna gör du en annan din kur; det är den längsta men trevligaste vägen.»
D'Artagnan var nära att tala om allt för Athos, men en punkt höll honom tillbaka. Athos var mycket sträng i fråga om hederssaker, och det fanns i hela denna lilla plan, som den förälskade unga mannen gjort upp i fråga om mylady, vissa saker, som, det visste han på förhand, icke skulle erhålla den puritanskt stränga ädlingens bifall. Han föredrog därför att tiga, och som Åthos var den minst nyfikna människa i världen, stannade d'Artagnans förtroenden där.
Vi lämna därför de båda vännerna, som icke hade något viktigt att säga varandra, för att i stället följa Aramis.
Vid underrättelsen om att karlen, som ville tala med honom, kom från Tours, ha vi sett, med vilken brådska den unga mannen följde eller snarare skyndade före Bazin; i ett språng var han från Férou- på Vaugirardgatan.
När han kom hem, fann han verkligen en karl, liten till växten, med kloka ögon, men höljd i trasor.
»Är det ni, som frågat efter mig?» sade musketören.
»Ja, det vill säga, jag har frågat efter herr Aramis; är det ni, som heter så?»
»Ja, det är jag. Ni har något att lämna mig?»
