»Ja, om ni visar mig en viss broderad näsduk.»
»Här är den», sade Aramis, i det han tog en nyckel, som han bar på sitt bröst, och öppnade ett litet ebenholtsskrin, inlagt med pärlemor; »här är den, som ni ser.»
»Det är bra», sade tiggaren; »skicka nu bort er betjänt.»
Bazin hade verkligen, nyfiken som han var att få veta vad tiggaren kunde vilja hans herre, följt honom hack i häl och kommit in nästan samtidigt med honom; men denna skyndsamhet hade han icke stor nytta av, ty på tiggarens uppmaning gav hans herre honom en vink att avlägsna sig, och han måste lyda.
Då Bazin gått sin väg, kastade tiggaren en hastig blick omkring sig för att förvissa sig om, att ingen kunde se eller höra honom, öppnade sin trasiga tröja, som hölls nödtorftigt ihop av ett läderbälte, och började sprätta upp övre delen därav och tog fram ett brev.
Aramis uppgav ett glädjerop, då han fick se sigillet, kysste utanskriften och öppnade med nästan religiös vördnad brevet, som hade följande lydelse:
»Min vän! Ödet vill att vi ännu någon tid måste förbli skilda från varandra, men ungdomens dagar äro icke för alltid förlorade för oss. Gör din plikt på ärans fält, jag gör min på annat håll. Tag emot vad budet lämnar dig; gör fälttåget som en god och tapper adelsman och tänk på mig, som ömt kysser dina mörka ögon.
Farväl, eller snarare, vi träffas igen!»
Tiggaren fortfor att sprätta upp och tog en och en ur sina smutsiga kläder fram hundrafemtio dubbla spanska pistoler, som han radade upp på bordet; därpå öppnade han dörren, bugade sig och skyndade bort, innan den unga mannen, som stod där alldeles häpen, kommit sig för med att säga ett enda ord till honom. Aramis läste nu om brevet och fick se, att det hade ett postskriptum:
»P. S. Du kan taga väl emot den, som lämnar fram detta brev; han är greve och grand av Spanien.»
»Gyllene drömmar!» utropade Aramis. »Ack, vad livet ändå är härligt! Ja, vi äro unga, oss vänta ännu lyckliga dagar! O, åt dig, åt dig helgar jag min kärlek, mitt blod, mitt liv! Allt, allt, allt, min sköna älskarinna!»
Och han kysste brevet passionerat utan att ens se åt guldet, som blänkte på bordet.
