Hoppa till innehållet

Sida:De tre musketörerna 1911.djvu/366

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Bazin kraisade på dörren, och som Aramis icke längre hade något skäl att utestänga honom, lät han honom komma in.

Bazin stod alldeles förbluffad vid anblicken av allt detta guld och glömde, att han kom för att anmäla d’Artagnan, som i sin nyfikenhet att få veta, vem den där tiggaren kunde vara, begivit sig direkt till Aramis, då han lämnade Athos.

Men som d’Artagnan icke krusade med Aramis, anmälde han sig själv, då han såg, att Bazin glömt att göra det.

»Åh, för tusan, min kära Aramis», utropade d’Artagnan, »är det sådana där plommon man skickar dig från Tours, så framför min komplimang till trädgårdsmästaren, som skördat dem!»

»Du misstar dig, min kära vän», sade den alltid hemlighetsfulla Aramis, »det är min förläggare, som skickat mig honoraret för mitt poem med de enstaviga verserna, som jag började därborta.»

»Å, verkligen!» sade d'Artagnan. »Nåväl, då är din förläggare mycket frikostig av sig, min kära Aramis, det är allt vad jag kan säga.»

»Vad säger ni, herre!» utropade Bazin. »Får man så bra betalt för ett poem? Det var otroligt! Ack, herre, ni kan allt vad ni vill, ni kan bli lika berömd som herr de Voiture och herr de Benserade. Det kan jag vara med om. En poet är nästan så god som en abbé. Ack, herr Aramis, ge er till poet, det ber jag er om!»

»Bazin, min vän», sade Aramis, »jag tror du blandar dig i samtalet.»

Bazin förstod, att han burit sig dumt åt, och gick sin väg med hängande huvud.

»Åh», sade d’Artagnan med ett småleende, »du säljer dina snillefoster efter guldvikt, du är bra lycklig, min vän. Men akta dig, du håller på att tappa det där brevet, som sticker ut ur rockfickan; det är förmodligen även från din förläggare.»

Aramis rodnade ända till vitögat, stoppade in brevet och knäppte igen tröjan.

»Min kära d’Artagnan», sade han, »om du har lust så gå vi och söka upp våra vänner, och eftersom jag är rik, så kunna vi ju i dag börja på nytt att äta middag tillsammans, i avvaktan på att även ni i er tur bli rika.»

»Med största nöje», svarade d’Artagnan. »Det var länge sedan vi fingo oss en hygglig middag, och som jag för min del har en tämligen vågad expedition att utföra i afton, så