de utan buller, i det han visade sina tänder, som voro mycket vackra och som han tycktes vårda med största omsorg, liksom för övrigt hela sin person. Han besvarade med en jakande nickning sin väns hemställan.
Denna bekräftelse tycktes göra slut på alla tvivel angående gehänget; man fortfor således att beundra det, men man talade icke längre om det, och med en av dessa hastiga tankens omkastningar, som ofta förekomma, övergick samtalet plötsligt till ett annat ämne.
»Vad tänker ni om det Chalais’ stallmästare berättar?» frågade en annan musketör utan att tilltala någon direkt, men tvärtom vändande sig till alla de närvarande.
»Vad är det då han berättat?» frågade Porthos i dryg ton.
»Han säger, att han i Brüssel träffat Rochefort, kardinalens kreatur, förklädd till kapucinermunk; och den fördömda Rochefort hade tack vare denna förklädnad spelat herr de Laigues’ person och spelat honom som det nöt han är.»
»Ja, ett riktigt ärkenöt», sade Porthos; »men är det också säkert, det där?»
»Jag har hört det av Aramis», svarade musketören.
»Verkligen?»
»Det måtte du väl veta, Porthos», sade Aramis, »jag talade om det för dig själv i går. Låt oss därför inte tala mera om det.»
»Inte tala mera om det! Ja, det är din tanke om saken», återtog Porthos. »Tusan så hastiga slutsatser du gör! Vad! Kardinalen låter spionera ut en adelsman, låter en förrädare, en stråtrövare, en galgkandidat stjäla hans korrespondens, låter med den där spionens tillhjälp och tack vare de stulna breven hugga huvudet av Chalais under den dumma förevändningen, att han velat döda konungen och gifta Monsieur[1] med drottningen! Ingen människa visste stt ord om den där gåtan, du talade om den för oss i går till allas stora belåtenhet, och medan vi ännu äro helt förbluffade över denna nyhet, kommer du i dag och säger: låt oss inte tala mera om det!»
»Nå, så låt oss tala om det då, eftersom du vill ha det så!» sade Aramis tålmodigt.
»Den där Rochefort», utbrast Porthos, »skulle sanner-
- ↑ Konungens äldsta broder.
