»På vad sätt då?» frågade musketoren.
»Hör på! I afton skall herr Coquenard till hertig de Chaulnes, som skickat bud efter honom. Det är för en rådplägning, som kommer att räcka minst två timmar. Kom till mig då, vi få vara ensamma och kunna göra upp våra affärer.»
»Nå, det kan något vara, det kallar jag att tala reson, min vän!»
»Ni förlåter mig då?»
»Vi få väl se», svarade Porthos majestätiskt.
»Och de skildes åt, sägande till varandra: »I afton!»
»För fan», tänkte Porthos, i det han gick sin väg, »det förefaller mig som om jag äntligen kommit herr Coquenards kassakista en smula närmare»
35.
ALLA KATTOR ÄRO GRÅ I MÖRKRET
Den av Porthos och d'Artagnan så ivrigt efterlängtade aftonen kom äntligen.
Efter vanligheten infann d'Artagnan sig klockan nio hos mylady. Han fann henne vid förträffligt lynne, aldrig förr hade hon tagit emot honom så väl. Vår gaskognare såg vid första ögonblicket, att hans biljett hade blivit framlämnad och att den gjort verkan.
Ketty kom in med förfriskningar. Hennes matmor visade henne sin vänligaste min och smålog mot henne med sitt älskvärdaste leende; men den stackars flickan var tyvärr så bedrövad, att hon icke ens lade märke till myladys välvilja.
D'Artagnan betraktade ömsevis de båda kvinnorna, och han måste tillstå för sig själv, att naturen begått ett misstag vid deras skapande; åt den förnäma damen hade den givit en ful och lumpen själ, åt kammarjungfrun en hertiginnas hjärta.
Klockan tio började mylady visa sig orolig, och d'Artagnan förstod, vad det hade att betyda; hon såg på klockan, steg upp, satte sig igen och smålog åt d'Artagnan med en min, som ville säga: »Ni är visserligen högst älskvärd, men ni skulle vara riktigt förtjusande, om ni ville gå er väg!»
