D'Artagnan steg upp och tog sin hatt; mylady gav honom sin hand att kyssa, och den unga mannen kände, att hon tryckte hans, men förstod, att det icke var en yttring av koketteri, utan av tacksamhet för att han avlägsnade sig.
»Hon älskar honom av själva hin», tänkte han och gick därpå.
Denna gång väntade icke Ketty på honom, varken i ytterrummet, korridoren eller i stora porten. D'Artagnan måste således alldeles ensam treva sig uppför trappan och in i den lilla kammaren.
Ketty satt och grät med huvudet dolt i händerna.
Hon hörde d’Artagnan komma in, men hon lyfte icke på huvudet; den unga mannen gick fram till henne och fattade hennes båda händer, men då brast hon ut i snyftningar.
Som d’Artagnan föreställt sig, hade mylady vid mottagandet av brevet i sin glädjeyra talat om alltsammans för sin kammarjungfru och därpå till belöning för det sätt, varpå hon denna gång uträttat sitt ärende, givit henne en börs. När Ketty kom in till sig, kastade hon börsen i en vrå, där den blivit liggande alldeles öppen och låtit några guldmynt svämma ut över mattan.
Vid d’Artagnans smekningar lyfte den stackars flickan upp huvudet. Själva d’Artagnan blev helt förskräckt över hennes förstörda utseende, hon knäppte ihop händerna med bönfallande min, men utan att våga säga något.
Hur föga känsligt än d'Artagnans hjärta var, rördes han dock av denna stumma sorg; men han höll för mycket på sina planer och i synnerhet på denna för att ändra något i det program han på förhand gjort upp. Han lämnade således icke Ketty minsta hopp att få honom att avstå därifrån, han endast framställde sitt handlingssätt för henne som helt enkelt en hämnd.
Denna hämnd underlättades dessutom betydligt därav, att mylady, utan tvivel för att dölja sin rodnad för sin älskare, hade befallt Ketty att släcka alla ljusen i våningen och till och med i hennes eget rum. Greve de Wardes skulle avlägsna sig före dagens inbrott och alltjämt i mörkret.
Efter några ögonblick hördes mylady komma in i sin sängkammare. D'Artagnan skyndade genast in i sitt skåp; knappt hade han hunnit gömma sig där, förrän ringklockan lät höra sig.
Ketty gick in till sin matmor och stängde dörren efter sig; men väggen var så tunn, att han hörde nästan allt vad de båda kvinnorna talade sins emellan.
