nom, så utgjordes den av en praktfull safir omgiven av briljanter.
D'Artagnans första rörelse var att ge henne den tillbaka, men mylady tillade:
»Nej, nej, behåll denna ring av kärlek till mig. Genom att ta emot den», tillade hon i upprörd ton, »gör ni mig dessutom en tjänst långt större än ni kan föreställa er.»
Denna kvinna är full av hemligheter!» tänkte d’Artagnan för sig själv.
I detta ögonblick var han färdig att tillstå allt. Han öppnade munnen för att säga mylady, vem han var och i vilken hämndfull avsikt han kommit, men hon tillade:
»Stackars min greve, som det där odjuret till gaskognare var nära att döda!»
Odjuret, det var han.
»Ack», fortfor mylady, »lider ni ännu av edra blessyrer?» »Ja, mycket», sade d’Artagnan, som inte rätt visste vad han skulle svara.
»Var lugn», mumlade mylady, jag skall hämnas er, hämnas er grymt.»
»För tusan», tänkte d’Artagnan, »ännu tycks inte ögonblicket för några förtroenden vara inne!»
D'Artagnan behövde en stund för att hämta sig efter denna lilla dialog; men alla de hämndplaner, med vilka han infunnit sig, voro nu som bortblåsta. Denna kvinna utövade ett otroligt välde över honom, han hatade och tillbad henne på samma gång; han hade aldrig trott, att två så motsatta känslor kunde rymmas i ett och samma hjärta och förenade framkalla en kärlek av ett underligt och nästan djävulskt slag.
Emellertid hade klockan slagit ett, man måste skiljas. I det ögonblick d’Artagnan skulle lämna mylady, kände han endast en livlig saknad över att behöva gå ifrån henne, och under de passionerade avskedsord de utbytte med varandra, kommo de överens om ett nytt möte under den följande veckan. Den stackars Ketty hoppades få säga d'Artagnan några ord, då han skulle gå genom hennes rum, men mylady följde själv med honom genom det mörka rummet och lämnade honom icke förrän i trappan.
Morgonen därpå skyndade d’Artagnan till Athos. Han kände sig invecklad i ett så besynnerligt äventyr, att han ville begära hans råd. Han berättade honom alltsammans, och Athos rynkade flera gånger pannan.
