Mylady tycktes vara rusig av glädje; hon lät Ketty upprepa för sig ända till de minsta detaljer av det föregivna besöket hos greve de Wardes, på vad sätt han tagit emot hennes brev, vad han hade svarat och hurudant uttrycket i hans ansikte varit, om han såg mycket förälskad ut; och på alla dessa frågor måste den stackars Ketty, som var tvungen att hålla god min, svara med halvkvävd röst, vars bedrövade ton mylady icke ens märkte, till den grad självisk är lyckan.
Slutligen, när timmen för mötet med greven nalkades, lät mylady verkligen släcka alla ljus inne hos sig och befallde Ketty att gå in till sig igen och att släppa in de Wardes, genast han skulle komma.
Kettys väntan blev icke lång. Knappt hade d’Artagnan genom nyckelhålet i sitt skåp sett allt försänkt i mörker, förrän han rusade ur sitt gömställe, i samma ögonblick Ketty stängde mellandörren.
»Vad är det för buller därinne?» frågade mylady.
»Det är jag», sade d'Artagnan halvhögt, »jag, greve de Wardes.»
»O, min Gud, min Gud!» mumlade Ketty, »han har inte ens inväntat den timme han själv bestämt!»
»Nå», sade mylady med darrande röst, »varför kommer han inte in? Greve, greve», tillade hon, »ni vet ju, att jag väntar er!»
Vid denna kallelse sköt d’Artagnan sakta undan Ketty och skyndade in i myladys rum.
Om någonsin raseri och sorg böra pina en människas själ, så är det väl älskarens, som under en annans namn tar emot kärleksbedyranden, ämnade åt hans lyckliga rival.
D'Artagnan befann sig i en smärtsam belägenhet, som han icke beräknat; svartsjukan pinade hans hjärta och han led nästan lika mycket som den stackars Ketty, som i detta ögonblick satt och grät i rummet bredvid.
»Ja, greve», sade mylady med sin mest smekande röst, i det hon ömt tryckte hans händer i sina, »ja, jag känner mig lycklig över den kärlek jag tyckt mig kunna läsa i edra blickar och ord, varje gång vi träffats. Även jag älskar er Ack, i morgon, i morgon önskar jag något minne av er, som bevisar mig, att ni tänker på mig; och som ni kunde glömma mig, så se här!»
Och hon tog en ring från sitt finger och satte den på d’Artagnans. D'Artagnan erinrade sig ha sett en synnerligen vacker ring på myladys hand; var det den, hon nu gav ho-