Sida:De tre musketörerna 1911.djvu/384

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


»Tyst, jag hör min svåger komma. Det är onödigt, att han finner er här.»

Hon ringde, Ketty kom in.

»Gå ut den här vägen», sade hon och sköt upp en liten lönndörr, »och kom tilibaka klockan elva, så få vi fortsätta det här samtalet. Ketty skall föra in er till mig.»

Den unga flickan höll på att falla baklänges, då hon hörde dessa ord.

»Nå, vad gör du, varför står du där orörlig som en staty? Seså, visa herr chevaliern vägen; och i afton klockan elva, som du hört.»

»Det ser ut som om hennes möten alltid äro klockan elva», tänkte d’Artagnan, »det tycks vara en antagen vana.»

Mylady räckte honom sin hand, som han ömt kysste.

»Seså», sade han, i det han gick och knappast svarade på Kettys förebråelser, »låt oss inte vara dumma. Den där kvinnan är bestämt en stor brottslingsnatur — låtom oss vara på vår vakt!»



37.
MYLADYS HEMLIGHET

D'Artagnan hade genast lämnat hotellet i stället för att gå upp till Ketty, trots den unga flickans enträgenhet, och detta av två skäl: för det första därför att han på detta sätt undgick förebråelser, beskyllningar och böner; för det andra därför att han icke hade något emot att få vara i fred en stund och läsa litet i sina egna tankar och, om det var möjligt, även i denna kvinnas.

Vad som syntes honom allra klarast därvidlag, det var att han älskade mylady som en galning och att hon icke älskade honom det allra minsta. Ett ögonblick insåg d'Artagnan, att det bästa han kunde göra var att skriva ett långt brev till mylady, vari han skulle tillstå för henne, att hittills han och de Wardes varit absolut en och samma person och att han följaktligen icke utan att begå självmord kunde åtaga sig att döda de Wardes. Men även han, d'Artagnan, sporrades av en vild hämndkänsla; han ville i sin tur äga denna kvinna i sitt eget namn, och som denna hämnd tycktes honom innebära någonting visst ljuvt, ville han icke avstå från den.