Sida:De tre musketörerna 1911.djvu/385

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


Han gjorde fem eller sex slag kring Place Royale, i det han vände sig om vid vart tionde steg för att observera ljusskenet från myladys våning, vilket man kunde se genom persiennerna; det var tydligt, att denna gång hade den unga kvinnan betydligt mindre, bråttom att begiva sig av in i sin sängkammare än förra gången.

Slutligen försvann ljusskenet.

Med detta ljus slocknade d'Artagnans sista betänkligheter; han påminde sig den föregående nattens enskildheter, och med bultande hjärta och brinnande huvud gick han in i hotellet och rusade upp till Kettys rum.

Blek som döden och darrande i alla lemmar sökte den unga flickan hejda sin älskade, men mylady, som lyssnade, hade hört bullret vid d'Artagnans inträde, och öppnade själv dörren.

»Kom in!» sade hon.

Allt detta innebar en så otrolig oblyghet, var så vidunderligt djärvt, att d’Artagnan knappt kunde tro på vad han såg och hörde. Han trodde sig indragen i någon av dessa fantastiska intriger, som man upplever i drömmen.

Icke desto mindre skyndade han fram till mylady, lydande samma dragningskraft som magneten utövar på järnet.

Dörren stängdes efter dem.

Ketty skyndade i sin tur fram till denna dörr.

Svartsjukan, raseriet, den sårade stoltheten, korteligen alla de lidelser, som kämpa om herraväldet i en älskande och försmådd kvinnas hjärta, ville driva henne att avslöja alltsammans men hon skulle vara förlorad om hon erkände, att hon lånat sin hand till ett dylikt svek, och framför allt vore då d'Artagnan förlorad för henne. Denna sista kärlekstanke manade henne även till denna sista uppoffring.

D'Artagnan å sin sida såg nu sina varmaste önskningar uppfyllda: det var icke längre en rival man älskade i honom, det var honom själv man tycktes älska. En hemlig röst djupt i hans hjärta sade honom väl, att han icke var något annat än ett hämndens verktyg, som man smekte i avvaktan på att det skulle giva döden; men fåfängan, egenkärleken och sinnesyran tystade denna röst, kvävde denna viskning. Dessutom gjorde vår gaskognare, med den självkänsla vi sett honom äga, en jämförelse mellan sig och de Wardes och frågade sig, varför när allt kom omkring man icke skulle älska även honom för hans egen skull.

Han överlämnade sig således helt och hållet åt ögonblickets känslor. Mylady var icke längre för honom denna