axlar, och på en av dessa vackra, runda och vita axlar såg d’Artagnan till sin obeskrivliga häpnad en lilja, detta outplånliga märke, som brännes in av bödelns vanärande hand.
»Store Gud!» utropade d’Artagnan och släppte sitt tag. Och han förblev stum, orörlig, förintad kvar på sin plats.
Men av själva den förfäran, som grep d’Artagnan, förstod mylady, att hon var upptäckt. Utan tvivel hade han sett allt, han kände nu hennes hemlighet, denna förfärliga hemlighet, som hela världen var okunnig om, utom han.
Hon vände sig om, nu icke längre som en ursinnig kvinna, utan som en sårad tigrinna.
»Ah, eländige», sade hon, »du har på ett uselt sätt bedragit mig, och till på köpet äger du nu min hemlighet! Du måste dö!»
Och hon rusade bort till ett inlagt skrin, som stod på toaetten, öppnade det med feberheta och darrande händer och tog fram en liten dolk med guldskaft och spetsig och tunn klinga, och med ett språng var hon d’Artagnan inpå livet. Fastän den unga mannen var tapper, som vi veta, skrämdes han av detta förvridna ansikte, dessa rysligt vidgade pupiller, dessa bleka kinder och blodiga läppar; han ryggade tillbaka till platsen mellan sängen och väggen, såsom han skulle gjort för en orm, som kommit krälande mot honom, och då hans av kallsvett fuktiga hand fick tag i den bortlagda värjan, drog han den ur slidan.
Men utan att bry sig om vapnet sökte mylady komma tillbaka upp i sängen, för att stöta ned honom, och hon hejdade sig icke, förrän hon kände den vassa värjspetsen mot sin hals.
Då försökte hon fatta i värjan med båda händerna, men d’Artagnan drog den oupphörligt undan hennes grepp, och i det han lät värjspetsen spela än mot hennes ögon, än mot hennes bröst, gled han ned ur sängen och sökte, för att göra sitt återtåg, uppnå dörren till Kettys rum.
Mylady kastade sig under tiden mot honom med fruktansvärt häftiga anlopp och rytande av raseri.
Emellertid började detta nästan likna en duell, så att d’Artagnan småningom lugnade sig.
»Bra, min vackra dam, bra», sade han, »men, för Guds skulle, lugna er, eller ristar jag in ännu en lilja på edra vackra kinder!»
»Eländige, eländige!» vrålade mylady.
Men d’Artagnan, som alltjämt er uppnå dörren, höll sig på defensiven.
