mig, sedan jag är säker om att äga den — ty jag äger den ju, är det inte så?»
»Jo, hel och hållen. Fortsätt!»
»Nåväl, jag känner mig liksom omotståndligt medryckt, en bekännelse trycker mig!»
»En bekännelse!»
»Om jag tvivlat på er kärlek, skulle jag aldrig gjort denna bekännelse, men ni älskar mig ju, min sköna härskarinna? Inte sant, ni älskar mig?» »Jo, alldeles säkert.»
»Således, om jag i ett övermått av kärlek varit brottslig mot er, förlåter ni mig det?»
»Kanhända.»
D'Artagnan försökte med sitt allra ljuvaste leende att närma sina läppar till myladys, men hon sköt undan honom. »Men den där bekännelsen», sade hon bleknande — »vad är det för en bekännelse?»
»Ni hade ett möte med de Wardes i torsdags här i detta samma rum, är det inte så?»
»Hade jag? Nej, det är inte sant!» sade mylady med så fast ton och så lugn min, att om d’Artagnan icke varit så fullkomligt säker på sin sak, så skulle han ha tvivlat. »Narras inte, min vackra ängel», sade d’Artagnan småleende, »det tjänar ingenting till.»
»Vad menar ni? Tala då! Ni tar livet av mig.»
»Åh, se så, lugna er, ni har ingenting att förebrå er mot mig, och jag har redan förlåtit er.»
»Vidare, vidare!»
»De Wardes har ingenting att skryta av.»
»Hur så? Ni sade ju själv, att den där ringen…»
»Den där ringen, min älskade, det är jag som har den. Greve de Wardes från i torsdags och dfArtagnan från i dag äro en och samma person.»
Den oförsiktige väntade sig en överraskning, blandad med blygsel, ett litet oväder, som skulle upplösas i tårar; men han bedrog sig grymt, hans villfarelse blev icke långvarig.
Blek och sjudande av vrede reste mylady sig upp, stötte undan d’Artagnan med ett våldsamt slag för bröstet och kastade sig ur sängen.
Det var nu nästan full dager.
D'Artagnan fattade tag i hennes nattdräkt av fint indiskt linne för att hålla henne kvar och bönfalla om förlåtelse, men med en kraftig och beslutsam rörelse försökte hon att undkomma. Då slets batisten sönder och blottade hennes
