oss inte blott ur en stor förlägenhet, utan även ur någon stor fara, ty det är inte allenast en dyrbar ädelsten, utan även en förtrollad talisman.»
»Jag förstår dig inte, men jag tror på vad du säger. Låtom oss således återgå till min ring eller, rättare sagt, till din; du tar hälften av summan, som vi få låna på den, eller också kastar jag ringen i Seinen, och jag tvivlar på att någon fisk är nog artig att skaffa oss den tillbaka liksom med Polykrates ring.»
»Nåväl då, jag antager!» sade d’Artagnan.
Just i samma ögonblick kom Grimaud in, åtföljd av Planchet; den senare, som var orolig för sin herre och nyfiken att få veta vad som hänt honom, hade begagnat sig av tillfället och kom själv med kläderna.
D'Artagnan klädde sig och Athos gjorde likaså; sedan, när båda voro färdiga att gå, gjorde den senare ett tecken åt Grimaud, som när man lägger an med ett gevär; Grimaud tog genast ned sin karbin och gjorde sig i ordning att följa sin husbonde,
De kommo utan äventyr till Fossoyeursgatan. Bonacieux stod i sin port och betraktade d’Artagnan med gäckande min.
»He, he, min kära hyresgäst», sade han, »skynda er då, en ung, vacker flicka väntar på er uppe hos er, och ni vet, att fruntimmer inte tycka om att man låter dem vänta.»
»Det är Ketty!» utropade d’Artagnan och rusade in i portgången.
Och verkligen, uppe i förstugan, som ledde till hans rum, fann han den stackars flickan darrande och hopkrupen vid hans dörr. Så snart hon fick se honom, sade hon:
»Ni har lovat mig ert beskydd och att rädda mig från hennes vrede; kom ihåg, att det är ni, som störtat mig i fördärvet!»
»Ja, ja», sade d’Artagnan, »men var lugn, Ketty. Vad har hänt, sedan jag begav mig bort?»
»Kan jag veta det, jag!» sade Ketty. »Hennes skrik ditkallade betjänterna, hon var utom sig av raseri, det finns inte ett okvädingsord, som hon inte utslungade mot er. Då tänkte jag på att hon kanske skulle påminna sig, att det var genom mitt rum ni trängt in i hennes, och att hon då skulle förstå, att jag varit er medbrottsling; därför tog jag det lilla jag hade av pengar och mina bästa kläder och räddade mig genom flykten.»
»Stackars barn! Men vad skall jag nu göra med dig? Jag reser i övermorgon.»
