Hoppa till innehållet

Sida:De tre musketörerna 1911.djvu/396

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

»Gör med mig vad ni vill, herr chevalier, hjälp mig bara att lämna Paris, att komma bort från Frankrike.»

»Ja, men jag kan ju inte ta dig med mig till La Rochelles belägring», sade d’Artagnan.

»Nej, men ni kan skaffa mig plats i landsorten hos någon dam bland edra bekanta, i er hembygd till exempel?»

»Ack, min söta vän, i min hembygd ha damerna inte några kammarjungfrur. Men vänta, nu vet jag! Planchet, skynda dig och sök upp Aramis och bed honom komma hit genast. Vi ha något mycket viktigt att säga honom.»

»Jag förstår», sade Athos, »men varför inte Porthos? Jag tycker, att hans markisinna…»

»Porthos markisinna låter sin mans skrivare passa upp på sig», sade d’Artagnan skrattande. »Dessutom vill nog inte Ketty bo på Oursgatan, eller hur, Ketty?»

»Jag bor gärna var som helst», svarade Ketty, »bara jag är väl gömd och man inte får veta, var jag finns.»

»Och nu, Ketty, då vi måste skiljas åt och du följaktligen inte längre är svartsjuk på mig…»

»Herr chevalier», sade Ketty, »nära eller långt från er, kommer jag alltid att älska er.»

»Var tusan kommer hädanefter trofastheten att finnas till?» mumlade Athos.

»Även jag», sade d’Artagnan, »»kommer alltid att älska dig, lita på det. Men svara mig nu, och kom ihåg, att jag fäster stor vikt vid den fråga jag gör dig: har du aldrig hört talas om en ung kvinna, som blev bortrövad en natt?»

»Vänta litet… Ack, min Gud, herr chevalier, älskar ni även denna kvinna?»

»Nej, det är en av mina vänner, som älskar henne, det är herr Athos, som du ser här.»

»Jag?» utropade Athos i en ton och med en min som om hän trampat på en huggorm.

»Ja visst, du», sade d’Artagnan och tryckte hans hand. »Du vet mycket väl, hur vi alla intressera oss för den stackars lilla fru Bonacieux. Dessutom tiger nog Ketty, inte sant, Ketty? Du förstår, min flicka», fortfor d’Artagnan, »det är hustrun till den där otäcka figuren du såg nere i porten, när du kom.»

»Ack, min Gud, utropade Ketty, »ni påminner mig om min fruktan; måtte han inte ha känt igen mig!»

»Huru! Känt igen dig? Du har då sett den karlen förut?»

»Han har två gånger varit uppe hos mylady.»

»Där ha vi det! När ungefär?