Sida:De tre musketörerna 1911.djvu/40

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

han ropade tre gånger, i det han höjde rösten för varje gång, så att han genomlöpte alla intervallarna mellan den befallande och den uppretade tonen:

»Athos! Porthos! Aramis!»

De två musketörerna, som vi redan gjort bekantskap med och som lystrade till de två sista av de tre namnen, lämnade genast de grupper de tillhört och gingo fram till kabinettet, vars dörr stängdes efter dem, genast de kommit in. Deras hållning, om än icke fullkomligt lugn, hade dock något så obesvärat, på samma gång fullt av värdighet och underdånighet, att det väckte beundran hos d'Artagnan, som i dessa män såg halvgudar och i deras chef en olympisk Jupiter, beväpnad med alla sina åskviggar.

När de båda musketörerna kommit in och dörren stängts efter dem, när ute i väntrummet det surrande sorlet, som förmodligen fått ny näring vid musketörernas inkallande, börjat på nytt, och när slutligen herr de Tréville tyst och med rynkad panna gjort några slag genom kabinettet i hela dess längd och därvid för varje gång passerat förbi Porthos och Aramis, som stodo där raka och stumma som vid en parad, stannade han tvärt mitt framför dem och utbrast, i det han mätte dem från huvud till fot med en förbittrad blick:

»Veta ni vad kungen sade till mig, och det för inte längre sedan än i går afton — säg, veta ni det, mina herrar?»

»Nej», svarade efter ett ögonblicks tystnad de båda musketörerna, »nej, herr kapten, det veta vi inte.»

»Men jag hoppas ni gör oss den äran att säga oss det», tillade Aramis i sin artigaste ton och med den graciösaste bugning.

»Jo, han sade, att han hädanefter skulle rekrytera sina musketörer bland kardinalens gardister!»

»Bland kardinalens gardister! Och varför det?» frågade Porthos livligt.

»Emedan han insåg, att hans usla vin behövde en påfyllning av ädlare druva.»

De båda musketörerna rodnade ända upp till vitögat. D'Artagnan visste icke, var han skulle göra av sig, och önskade, att han varit hundra fot under jorden.

»Ja, ja», fortfor herr de Tréville och blev hetare, »och hans majestät hade rätt, ty det är på min ära sant, att musketörerna göra en slät figur vid hovet. Herr kardinalen berättade i går vid konungens spelparti med en beklagande min, som retade mig på det högsta, att i förrgår