Sida:De tre musketörerna 1911.djvu/41

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

hade dessa fördömda musketörer, dessa ‘vilda satar’ — han betonade dessa ord på ett ironiskt sätt, som förargade mig ännu mera — dessa ‘storskrävlare’ och ‘överdängare’, tillade han och sneglade på mig med sina tigerkattsögon, glömt sig kvar på ett värdshus vid Rue Férou, och en patrull av hans garde — jag trodde han skulle skratta mig mitt i synen — hade sett sig nödsakad att arrestera fridstörarna. För fan, ni böra veta något om den saken, ni! Arrestera musketörer! Ni voro med, neka inte till det, man kände igen er, och kardinalen nämnde edra namn. Men, det är mitt fel, ja, mitt eget fel, eftersom det är jag, som väljer mitt folk. Ni till exempel, Aramis — vad fan skulle ni begära soldatrocken för, när prästrocken skulle passat er så bra? Och ni, Porthos, har ni ett sådant där grant och guldsmyckat gehäng endast för att hänga en harvärja i det? Och Athos, Athos! Var är han?»

»Herr kapten», svarade Aramis dystert, »han är sjuk, mycket svårt sjuk.»

»Mycket svårt sjuk, säger ni? I vad för sjukdom då?»

»Man fruktar, att det är kopporna, herr kapten», svarade Porthos, som också ville ha ett ord med i laget. »Högst ledsamt, om så verkligen är förhållandet, eftersom det alldeles säkert skulle komma att vanställa hans ansikte.»

»Kopporna! En skön historia, som ni där vill inbilla mig, Porthos! Kopporna vid hans ålder! Osanning! — men sårad utan tvivel, kanske död. Å, om jag visste det! Guds död, mina herrar musketörer, jag tillåter inte, att man besöker dåliga ställen, att man ställer till gräl på gatorna och drar värjan i gränderna! Jag vill med ett ord inte, att man låter skratta ut sig av kardinalens gardister, som äro tappert folk, lugna, laglydiga, som aldrig utsätta sig för att bli arresterade och som för resten inte skulle låta arrestera sig, de! — det är jag säker på. De skulle hellre dö på platsen än vika ett enda steg. Att dra sig ur spelet, packa sig i väg, ta till benen, det kan passa kungens musketörer, det!»

Porthos och Aramis skälvde av raseri. De skulle gärna velat strypa herr de Tréville, om de icke känt, att under allt detta låg han stora kärlek till sina musketörer och att det var den, som kom honom att tala på detta sätt. De stampade med foten på mattan, de beto läpparna blodiga och kramade med all sin styrka värjfästena. Därute hade man, som vi redan berättat, hört ropas på Athos, Porthos och Aramis och gissat av herr de Trévilles ton, att han var