Sida:De tre musketörerna 1911.djvu/406

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Ehuru han kände sig ha ett kraftigt understöd var det icke utan en viss oro den unga mannen steg för steg gick uppför den stora trappan. Hans uppförande mot mylady var icke så alldeles olikt ett förräderi, och han anade de politiska förbindelserna mellan denna kvinna och kardinalen; dessutom var ju de Wardes, som han tilltygat så illa, en av hans eminens‘ trogna, och d’Artagnan visste, att om kardinalen var fruktansvärd för sin fiender, så var han även mycket fäst vid sina vänner.

»Har de Wardes talat om hela affären för kardinalen, vilket inte är att tvivla på, och har han känt igen mig, vilket är antagligt, så kan jag nästan betrakta mig som en dömd man», tänkte d’Artagnan skakande på huvudet. »Men varför har han dröjt tills i dag? Nå, det är mycket enkelt: mylady har väl varit framme och beklagat sig för honom, med den där skenheliga smärtan, som gör henne så intressant, och denna sista förbrytelse har kommit kärlet att rinna över.»

Lyckligtvis», fortfor han i sin tankegång, »har jag mina goda vänner därnere, och de skola inte låta mig föras bort utan att ingripa. Men emellertid kan inte herr de Trévilles musketörkompani ensamt bekriga kardinalen, som förfogar över hela Frankrikes truppstyrka och inför vilken drottningen är maktlös och kungen viljelös. D'Artagnan, min vän, du är tapper, du har utmärkta egenskaper, men kvinnorna komma att störta dig!»

Han hade hunnit till denna bedrövliga slutsats, då han trädde in i anmälningsrummet. Han lämnade sitt brev åt en vakthavande, som förde honom in i väntsalen och försvann i palatsets inre.

I denna väntsal uppehöllo sig fem eller sex man av kardinalens garde, som, emedan de kände igen d’Artagnan och visste, att det var han, som hade sårat Jussac, betraktade honom med ett egendomligt leende.

Detta leende syntes d’Artagnan vara ett dåligt tecken, men som vår gaskognare icke var lätt att skrämma, eller snarare som han, tack vare hans landsmäns medfödda stolthet, icke gärna lät någon se, vad som försiggick i hans inre, när det hade någon likhet med fruktan, så ställde han sig helt stolt framför herrar gardister och väntade med handen i sidan, i en ställning som icke saknade ett visst majestät.

Den vakthavande kom tillbaka och gav d’Artagnan ett tecken att följa sig. Det föreföll den unga mannen som om gardisterna viskade sins emellan, när han avlägsnade sig.