Han följde en korridor, gick genom en stor salong, kom in i ett bibliotek och befann sig inför en man, som satt vid ett skrivbord och skrev.
Den vakthavande förde honom in i rummet och drog sig tillbaka utan att säga ett ord. D'Artagnan förblev stående och betraktade denna man.
D'Artagnan trodde först, att han hade att göra med en domare, som gick igenom sina handlingar, men han märkte snart, att mannen vid skrivbordet skrev ned eller snarare korrigerade rader av olika längd, i det han skanderade orden på sina fingrar; han såg, att han stod inför en poet. Efter några ögonblick slog poeten igen sitt manuskript, på vars omslag stod skrivet: Mirame, tragedi i fem akter, och lyfte upp huvudet.
D'Artagnan kände igen kardinalen.
40.
EN FÖRFÄRLIG UPPENBARELSE
Kardinalen stödde armbågen på manuskriptet och huvudet mot handen och betraktade ett ögonblick den unga mannen. Ingen hade en mera djupt forskande blick än kardinal Richelieu, och d’Artagnan kände denna blick ila genom sina ådror som en feberglöd.
Emellertid höll han god min, där han stod med hatten i hand och väntade, att hans eminens skulle finna för gott att tilltala honom, med en hållning icke alltför stolt, men icke heller alltför ödmjuk.
»Min herre», sade slutligen kardinalen, »är ni en d’Artagnan från Béarn?»
»Ja, monseigneur.»
»Det finns flera grenar av ätten d’Artagnan i Tarbes och dess grannskap», sade kardinalen; »vilken gren tillhör ni?»
»Jag är son till den d’Artagnan, som deltog i religionskrigen under den store Henrik, vår allernådigste konungs fader.»
»Ja, så är det. Det är ni, som för sju eller åtta månader sedan lämnade er hemort för att söka göra er lycka i huvudstaden?»
»Ja, monseigneur.»
