får tillfälle att säga er vad jag sagt er i dag, så lovar jag, att det skall bli sagt.»
Dessa Richelieus sista ord uttryckte ett fruktansvärt tvivel; de gjorde d’Artagnan mer bestört än en hotelse skulle förmått, ty de inneburo en varning. Kardinalen sökte således skydda honom mot någon olycka, som hotade honom. Han öppnade munnen för att svara, men med en högdragen åtbörd avskedade kardinalen honom.
D'Artagnan gick, men vid dörren höll modet på att överge honom och det var nära att han vänt om igen. Men då tyckte han sig se Athos‘ allvarliga och stränga ansikte; om han med kardinalen avslöte det fördrag denne föreslog honom, skulle Athos aldrig mera räcka honom handen, Athos skulle förneka honom.
Det var denna fruktan, som höll honom tillbaka, så mäktigt är det inflytande en verkligt stor karaktär utövar på hela sin omgivning.
D'Artagnan gick utför samma trappa han kommit och fann utanför porten Athos och de fyra musketörerna, som väntade på hans återkomst och som börjat bli oroliga. D'Artagnan lugnade dem med ett par ord, och Planchet sprang för att underrätta de andra posteringarna, att det var onödigt att längre göra vakt, eftersom hans herre sluppit helskinnad ur kardinalspalatset.
Hemkomna till Athos gjorde Aramis och Porthos sig underrättade om anledningen till detta egendomliga sammanträffande, men d'Artagnan inskränkte sig till att säga dem, att kardinalen skickat efter honom för att föreslå honom att inträda som fänrik vid hans garde, men att han avslagit.
»Och det gjorde du rätt i!» utropade Porthos och Aramis med en mun.
Athos föll i djupa tankar och svarade ingenting. Men då han och d’Artagnan blivit ensamma, sade han:
»Du gjorde vad du borde göra d’Artagnan, men kanske gjorde du ändå oklokt.»
D'Artagnan drog en djup suck, ty denna röst besvarade en hemlig röst i hans inre, som sade honom, att stora olyckor väntade honom.
Den följande dagen förflöt under förberedelser till uppbrottet. D'Artagnan gick före för att taga avsked av herr de Tréville. Man trodde då ännu, att gardet och musketörerna skulle skiljas åt endast för ögonblicket, emedan konungen samma dag höll parlament och skulle resa dagen därpå. Herr de Tréville nöjde sig således med att fråga d'Artag-
