nan, om han behövde hans hjälp i något, men d'Artagnan svarade stolt, att han hade allt vad han behövde.
Natten förenade alla kamraterna från herr Desessarts‘ gardeskompani och herr de Trévilles musketörkompani, som blivit goda vänner. Man skildes åt för att återse varandra, när Gud ville och om Gud ville. Natten var således en av de mest bullersamma, som man väl kan tänka sig, ty under sådana omständigheter kan man endast övervinna en ytterlig tankfullhet genom en lika ytterlig sorglöshet.
Dagen därpå, vid första trumpetstöt, skildes vännerna åt; musketörerna skyndade till herr de Trévilles palats, gardet till herr Desessarts. Båda kaptenerna förde genast sina kompanier till Louvren, där kungen höll revy med dem.
Konungen var dyster och syntes illamående, vilket berövade honom något av hans kungliga hållning. Han hade också dagen förut fått ett anfall, mitt under det han höll parlamentssession och skipade sin kungliga rättvisa. Han var icke desto mindre besluten att resa samma afton, och trots de föreställningar man gjort honom, hade han ovillkorligen velat låta trupperna passera revy för sig i hopp om att genom denna ansträngning övervinna sjukdomen, som redan börjat gripa honom.
När revyn var slut, satte gardet sig ensamt i marsch, emedan musketörerna skulle avtåga först tillsammans med konungen, vilket gav Porthos tillfälle att i sin ståtliga utrustning göra en promenad till häst på Oursgatan.
Prokuratorskan såg honom rida förbi i sin nya uniform och på sin vackra häst. Hon älskade Porthos alltför högt för att låta honom fara sin väg på detta sätt; hon vinkade åt honom att sitta av och komma upp till henne. Porthos var storartad; hans sporrar klingade, hans bröstharnesk blixtrade, hans värja slog stolt mot benen. Denna gång hade icke skrivarna någon lust att skratta, så mordisk föreföll han dem.
Musketören fördes in till herr Coquenard, vars gråa små ögon blixtrade av vrede, då han såg sin kusin så sprittsprångande ny. En inre tröst hade han likväl, och det var att man allmänt sade, att fälttåget skulle bli mycket svårt; han hoppades i sitt stilla sinne, att Porthos skulle stupa.
Porthos gjorde mäster Coquenard sina komplimanger och tog farväl av honom, och mäster Coquenard önskade honom allsköns lycka. Fru Coquenard kunde icke återhålla sina tårar, men ingen drog några elaka slutsatser av hennes smärta, ty man visste att hon var mycket fäst vid sina släk-
