Dessutom hade han skaffat sig en fiende till, mindre fruktansvärd visserligen, tänkte han, men som han dock instinktivt kände icke var att förakta, och denna fiende var mylady.
I utbyte mot allt detta hade han tillvunnit sig drottningens beskydd och välvilja, men drottningens välvilja var vid denna tidpunkt en ytterlig anledning till förföljelser; och hennes beskydd beskyddade, som man vet, mycket illa, varpå Chalais och fru Bonacieux utgjorde bevis.
Vad han tydligast vunnit på allt detta, var diamanten till fem eller sextusen livres värde, som han bar på fingret, och ändå var denna diamant, som d'Artagnan i sina ärelystna planer ville gömma, för att en dag använda den som ett igenkänningstecken hos drottningen, i avvaktan därpå och eftersom han icke kunde göra sig av med den, icke mera värd än de stenar han trampade under sina fötter.
Vi säga: de stenar han trampade under sina fötter, ty d’Artagnan gjorde dessa betraktelser, i det han ensam promenerade på en liten vacker väg, som förde från lägret till byn Angoutin; försänkt i sina betraktelser hade han kommit längre bort än han själv trodde, och dagen började lida till slut, då han i den nedgående solens sista strålar tyckte sig se en muskötpipa glänsa till bakom en häck.
D’Artagnan hade vaket öga och snabb uppfattning, han förstod, att musköten icke kommit dit av sig själv och att den, som bar den, icke hade i vänliga avsikter gömt sig bakom en häck. Han beslöt sig således för att rymma fältet, då han på andra sidan vägen bakom en klippa fick se mynningen av ännu en musköt. Det var tydligen bakhåll.
Den unga mannen kastade en blick på den första gevärspipan och såg med en viss oro, hur den sänkte sig i riktning mot honom, men genast han såg pipans mynning orörlig, kastade han sig rak lång ned på marken. I samma ögonblick avlossades skottet och han hörde vinandet av en kula, som gick över hans huvud.
Det var ingen tid att förlora; d’Artagnan var med ett språng på benen, och i samma ögonblick kom kulan från det andra geväret stenarna att flyga, just på det ställe av vägen, där han nyss förut kastat sig framstupa.
D’Artagnan var icke en av dessa dumdristiga, som söka en löjlig död, för att man skall kunna säga om dem, att de icke vikit ett steg; dessutom kunde här icke bli tal om mod, ty det var ju i ett försåt d’Artagnan fallit.
